Litium används i stor utsträckning inom psykiatrin. Akuta neurologiska symtom är kända biverkningar vid litiumbehandling. Dessa kan komma närsomhelst under behandlingen, vid underhållsbehandling eller på grund av oavsiktlig eller avsiktlig överdos. Utlösande faktorer kan vara somatisk sjukdom med feber, dåligt födointag, dehydrering eller kombinationsbehandling med exempelvis neuroleptika [1]. Sambandet mellan litiumnivåerna och utvecklandet av neurotoxicitet är inte alltid förutsägbart; ibland är litiumnivåerna inte inom det toxiska intervallet, utan enbart förhöjda jämfört med patientens vanliga stabila nivå. Neurotoxiciteten kan både vara reversibel och irreversibel [2].

Kvarstående neurologiska sequelae eller nedsatt neurologisk funktion efter litiumintoxikation är ovanliga. Långvariga neurologiska komplikationer benämns »syndrome of irreversible lithium-effectuated neurotoxicity« (SILENT). Det saknas studier gällande durationen för långvariga sequelae efter litiumintoxikation, men varaktighet mer än två månader efter avslutad litiumbehandling har rapporterats [3]. Sequelae efter litiumintoxikation tycks vara vanligare hos kvinnor än hos män [2, 3].

Irreversibla neurologiska sequelae är vanligtvis cerebellära tecken, framför allt ataxi och dysartri. I en översiktsartikel med 40 patienter sågs stora variationer i serumnivåer av litium (0,25–7,4 mmol/l), och dysartri förekom hos 19 av 37 patienter som uppvisade cerebellär skada. Den permanenta neurologiska skadan var likartad i nästan alla fall, med ataxi, dysartri och hyperreflexi [2]. En 24-årig kvinna hade fortfarande uttalad dysartri fem månader efter en litiumintoxikation [4]. I en fallserie rapporterades långvariga sequelae i sex av sju fall. I ett av dessa sågs ingen förbättring under tre års uppföljning [2].
I det svenska biverkningsregistret finns fyra rapporter på dysartri (av totalt 385 litiumrapporter) [5].
Förbättring av neurologiska sequelae kan ses under de första 6–12 månaderna, och dysartri förbättras eller försvinner oftare än ataxi [2, 3]. Om neurotoxicitet uppkommer och kvarstår kan fysioterapi, rehabilitering, talterapi och annan stödjande behandling vara till hjälp [2].

Sammanfattningsvis är neurologiska symtom ovanliga, men allvarliga biverkningar vid litiumbehandling. Dysartri är ett av dessa kvarstående sequelae som beskrivits i samband med litiumintoxikation.