Bifolac är ett probiotikum som används för normalisering av tarmfloran, profylaktiskt eller vid tillfälliga mag–tarmstörningar. Läkemedlet innehåller två bakteriestammar, Lactobacillus rhamnosus och Bifidobacterium longum. Risken för eventuella läkemedelsinteraktioner med Bifolac har inte studerats [1].
Warfarin är en så kallad vitamin K-antagonist och verkar genom att blockera den intracellulära aktiveringen av vitamin K. En betydande andel av det K-vitamin som tas upp i tarmen produceras lokalt av tarmbakterier, och antibiotikaorsakade störningar av tarmfloran har associerats med symtomatisk K-vitaminbrist och allvarliga blödningar [2, 3]. Det är därför tänkbart att administration av bakterier som förändrar den lokala produktionen av vitamin K skulle kunna påverka känsligheten för warfarin och andra vitamin K-antagonister.
Djurstudier indikerar att B longum saknar förmåga att syntetisera vitamin K [4], och in vitro ger bakteriestammen till och med en minskning av odlingsmediets K-vitaminnivåer. Vitamin K fungerar som en tillväxtfaktor för många bakteriestammar, och eftersom B longum bara behöver låga nivåer av vitaminet för sin tillväxt har man tolkat dess förmåga att sänka K-vitaminkoncentrationen i närområdet som ett medel i konkurrensen med andra stammar som är beroende av höga K-vitaminnivåer [5].
Även om detta kan medför en teoretisk risk för interaktioner med warfarin återstår mekanismens kliniska betydelse att visa. Vi har inte hittat några uppgifter om L rhamnosus eventuella roll i produktion och omsättning av vitamin K. Med tanke på den teoretiska interaktionsrisken rekommenderar vi noggrann INR-övervakning hos warfarinbehandlade patienter som påbörjar behandling med Bifolac.