Vetenskapligt stöd saknas för effekt av naltrexon i låg dos

Vad finns det för forskning kring användandet av naltrexon i låg dos mot autoimmuna sjukdomar som multipel skleros och autoimmuna artriter? I Norge finns ett preparat som heter LDN (3 mg).

Naltrexon är en specifik opiatantagonist som i Sverige är registrerad för behandling av alkoholberoende, som tilläggsbehandling till psykologiskt stöd [1]. Verkningsmekanismen för naltrexon vid alkoholism är inte fullständigt klarlagd men det antas att påverkan på det endogena opioidsystemet spelar en viktig roll. Naltrexonbehandling hos alkoholberoende patienter minskar risken för att en liten dos alkohol ska utlösa en okontrollerad alkoholkonsumtion [1].

Sedan mer än 20 år tillbaka har man försökt behandla patienter med en rad olika diagnoser med off label-användning av naltrexon i låg dos (även kallad LDN), det vill säga i dosen 3–5 mg (normaldos vid behandling av alkoholberoende är 50 mg). Diagnoserna inkluderar Crohns sjukdom, fibromyalgi, multipel skleros (MS), ulcerös kolit, systemisk lupus erythematosus (SLE), HIV/aids med flera. Information kring LDN finns framför allt på olika webbsidor som drivs av patienter som har haft egen positiv erfarenhet av sådan behandling [2].

Vid en litteratursökning i PubMed får man många träffar på LDN. De flesta kliniska studierna kring LDN är pilotstudier av låg kvalitet, många utan kontrollgrupp och utan randomisering. Antalet patienter i studierna är också lågt, vilket gör det svårt att dra säkra slutsatser. I de flesta fall verkar dock patienterna tolerera LDN väl, vilket kanske inte är särskilt förvånande med tanke på den låga dosen.

Vid LDN-behandling (< 5 mg/dag) tror man att effekten av naltrexon ändras från att blockera opiatreceptorer till att fungera som agonist och trigga förlängd frisättning av endogena opioider som betaendorfiner [3]. Låga nivåer av betaendorfiner har rapporterats vid flera sjukdomar, bland annat reumatoid artrit, Crohns sjukdom och fibromyalgi [4]. Det finns även en teori om att naltrexon minskar apoptos av oligodendrocyter, vilket skulle fungera i behandling av MS [3]. I en öppen, okontrollerad studie av 40 MS-patienter tolererades LDN väl, man såg minskad spasticitet, men ingen skillnad i depression, trötthet eller livskvalitet, och ökad smärta under 6 månaders uppföljning [5]. I en dubbelblindad, placebokontrollerad, randomiserad studie av 96 MS-patienter kunde man däremot inte se någon skillnad i psykisk eller fysisk hälsa mellan patienter som fick LDN och dem som fick placebo [6]. Enligt uppgift från MS-specialist vid neurologiska kliniken, Karolinska universitetssjukhuset, har endast enstaka MS-patienter testat LDN i Sverige, och MS-sällskapet anser att det saknas evidens för behandlingen [Fredrik Piehl, Stockholm, pers medd; 2015].

Det finns en Cochraneöversikt av behandling med LDN vid Crohns sjukdom [7]. Denna hittade två studier, med totalt 46 patienter, som jämförde LDN med placebo. Konklusionen från Coch­ranerapporten är att man inte kan dra några slutsatser avseende effektivitet eller säkerhet från studierna eftersom de är så små. Den ena studien antyder dock viss endoskopisk och klinisk förbättring i LDN-gruppen, och ingen av studierna visade någon högre förekomst av biverkningar jämfört med placebo [7]. Några studier finns även av LDN:s effekt hos patienter med fibromyalgi [8], men dessa är små och av metodologiskt låg kvalitet, vilket gör det svårt att dra några slutsatser av deras resultat. I alla studierna ovan har patienterna fått behandling med naltrexon i dosen 4,5 mg/dag.

Sammanfattningsvis har LDN getts som experimentell behandling mot ett flertal sjukdomar, framför allt autoimmuna sjukdomar och smärttillstånd, under de senaste 20 åren. Trots detta hittar vi inga väldesignade studier som i dagsläget kan stödja att LDN skulle ha effekt mot dessa sjukdomar.