Hyperhidros vid venlafaxinbehandling

Finns läkemedel som ger en effekt motsvarande venlafaxin, men med dokumenterat lägre risk för hyperhidros? Hur kan hyperhidros som läkemedelsbiverkan hanteras?

En patient med ångest och depression har fått tillfredsställande effekt av venlafaxin, men har som biverkan drabbats av mycket besvärande svettning.

Svettningar/hyperhidros är en mycket välkänd biverkan av behandling med serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmaren venlafaxin, och uppges förekomma hos minst 10 procent av de behandlade [1]. Även för serotoninåterupptagshämmare, SSRI, anges förekomsten av hyperhidros hos de behandlade vara ca 10 procent [2]. Bupropion och venlafaxin har uppgivits ge högst respektive näst högst uppskattad incidens av hyperhidros, medan klassiska SSRI såsom escitalopram, citalopram och sertralin associerats med en intermediär incidens [2]. Fluvoxamin har uppgivits ge lägre incidens av svettningar [2] men svettningar är ändå en vanlig biverkan [3]. Tricykliska antidepressiva har också svettningar som biverkan [2]. Denna biverkan förefaller vara dosberoende. Inga publicerade data har påträffats som ger stöd för att byte mellan olika antidepressiva givit minskad svettning med bibehållen effekt, vilket dock inte utesluter att det kan vara möjligt.

Svettning behandlas ibland systemiskt och förstahandsvalet förefaller vara antikolinerga läkemedel i form av kvartära aminer, som inte går över blod–hjärnbarriären i så stor omfattning [4]. Antikolinerga biverkningar såsom muntorrhet kan dock begränsa behandlingsmöjligheterna och inget av läkemedlen har hyperhidros som godkänd indikation i Sverige. Ett exempel på läkemedel som använts är glykopyrroniumbromid (Robinul), som dock bara finns registrerat i injektionsberedning i Sverige. Ett annat exempel är oxybutynin (till exempel Ditropan) som finns i tablettform och i Sverige är godkänt för behandling av urinträngningar, trängningsinkontinens och neurogena blåsrubbningar [5]. Ibland har beta-blockad såsom propranolol (till exempel Inderal) använts, men inte heller propranolol har hyperhidros som godkänd indikation. Den alfaadrenerga agonisten klonidin (Catapresan) har också använts ”off label” vid hyperhidros [4]. 

I en fallrapport kunde en patient med besvärande svettningar utlösta av venlafaxin fortsätta behandlingen under samtidig behandling med det antikolinerga läkemedlet bensatropin [6]. Bensatropin marknadsfördes tidigare i Sverige under namnet Cogentin, men tabletterna avregistrerades år 2002 [7]. I en annan rapport beskrivs en patient med fluoxetinutlösta svettningar och en patient med duloxetinutlösta svettningar. Båda patienterna hade också indikation för antipsykotisk behandling och när aripiprazol insattes minskade problemen med svettningar [8]. Författarna misstänkte att detta berodde på aripiprazols egenskaper som partiell dopaminagonist. I ytterligare en fallrapport beskrivs två patienter med svettningar i samband med klomipraminmedicinering [9]. Dessa patienters besvär med svettningar lindrades med hjälp av samtidig behandling med oxybutynin 2,5 mg × 2 respektive oxybutynin 5 mg × 3.

Sammanfattningsvis är hyperhidros en välkänd och relativt vanlig, sannolikt dosberoende biverkan av behandling med såväl serotoninåterupptagshämmande som tricykliska antidepressiva läkemedel samt antidepressiva läkemedel med mer katekolaminerg profil. Dossänkning kan medföra minskade besvär med svettning, men också minskad effekt. Vissa uppgifter talar för att venlafaxin hör till de antidepressiva som ger högst incidens av svettningar. Det finns dock inte publicerade data som stöder att byte till ett annat antidepressivt läkemedel skulle ge minskade besvär med svettningar med bibehållen effekt. I vissa publicerade fall har den antidepressiva behandlingen kunnat fortsättas med samtidig behandling med läkemedel som minskat svettningarna.