Överkänslighetsreaktioner som utlösts av moxifloxacin

Vad är känt om omedelbara överkänslighetsreaktioner utlösta av moxifloxacin?

En patient som tidigare drabbats av misstänkt omedelbar överkänslighetsreaktion vid behandling med moxifloxacin har åter indikation för behandling med fluorokinolon.

Fluorokinolonerna kan utlösa såväl omedelbara som fördröjda överkänslighetsreaktioner [1, 2]. Moxifloxacin uppges vara den fluorokinolon som oftast sätts i samband med omedelbara överkänslighetsreaktioner och anafylaxi [1]. Den skiljer sig från övriga fluorokinoloner genom en metoxigrupp på kolatom 8 [3].  

Vid behandling med fluorokinoloner är de omedelbara reaktionerna vanligast. De inträffar typiskt inom en timme efter administrering [2] och har utgjorts av anafylaxi (62,5–64,3 procent), urtikaria (30,4–35,7 procent) och angioödem (7,1 procent) [1]. Anafylaxi har beskrivits förekomma även i anslutning till första exponeringen [1]. 

De omedelbara reaktionerna vid exponering för fluorokinoloner kan utgöras av såväl IgE-medierade som icke IgE-medierade reaktioner [1, 2]. Vid omedelbara överkänslighetsreaktioner mot kinoloner uppges IgE-antikroppar mot kinoloner ha påvisats hos 30–55 procent av patienterna [2]. En ännu obekräftad hypotetisk mekanism för reaktioner vid förstagångsexponering har varit tidigare sensibilisering mot kvartära ammoniumföreningar [2]. Icke IgE-medierad mastcellsaktivering utgör annars en sannolik förklaring. Fluoro­kinoloner kan, i likhet med till exempel vankomycin, aktivera mastceller, och kanske även basofiler och eosinofiler, via mastcellreceptorn MRGPRX2 (Mas-related G-protein-coupled receptor X2) [1, 2].  

Pricktest och intradermaltest. Värdet av hudtest är fortfarande omdebatterat. Sensitivitet och specificitet varierar mellan olika studier [1, 2]. Det skulle kunna bero på att de studerade reaktionerna haft olika mekanismer. Såväl pricktest- som intradermaltestmetodik finns beskriven [1, 2, 4, 5]. 

Provokation. Doser som använts för provokation finns publicerade [2]. Om patienten tidigare haft en svår reaktion mot en kinolon betraktas provokation med den utlösande kinolonen som kontraindicerad [2]. Provokation med hudtestpositiva kinoloner bör också undvikas [2]. 

Korssensibilisering. Även korssensibilisering/korsreaktivitet är en delvis kontroversiell fråga. Det har framförts att hög risk för korsreaktivitet skulle föreligga mellan första generationens kinoloner, såsom nalidixinsyra, och andra generationen (norfloxacin, ciprofloxacin) [2]. Lägst risk för korsreaktivitet tycks föreligga med levofloxacin, som tillhör tredje generationens kinoloner [2]. Vid misstänkt allergi mot moxifloxacin, en kinolon i fjärde generationen, har det föreslagits att provokation skulle kunna genomföras med en kinolon ur första generationen eller exempelvis levofloxacin ur tredje generationen [2]. 

En patient som haft anafylaxi vid moxi­floxacinexponering och hade positivt intradermaltest med moxifloxacin hade sedan negativa hudtest samt negativ peroral provokation med levofloxacin [6]. I en annan publikation beskrivs att tre patienter med reaktioner mot peroralt moxi­floxacin senare tolererade ciprofloxacin [7]. De hade dock inte positiva intradermaltest mot moxifloxacin [7].

Desensibilisering. Vid stark indikation för återexponering kan administrering med desensibiliseringsförfarande också utgöra en möjlighet [2, 8]. 

Sammanfattning. Moxifloxacin och övriga fluorokinoloner anses kunna orsaka omedelbara överkänslighetsreaktioner redan vid förstagångsexponering. Såväl IgE-medierade reaktioner som direkt mastcellsaktivering, exempelvis via MRGPRX2-receptorn, har beskrivits. Moxi­floxacin är den fluorokinolon som oftast sätts i samband med anafylaxi. Hudtest bör övervägas inför ställningstagande till provokation. Korssensibiliserings-/korsreaktivitetsmönstret är ofullständigt känt. Till en individ som tidigare reagerat på moxi­floxacin har levofloxacin ansetts medföra lägst risk vid provokation. Desensibilisering kan övervägas.