I England har introducerats informerat samtycke, vilket innebär att patienten inför ett kirurgiskt ingrepp ska informeras om riskerna. Även i andra europeiska länder såsom Frankrike, Italien, Österrike och Tyskland har patientautonomi avseende samtycke ökat. I England kan en läkare hållas ansvarig om han eller hon inte informerat patienten om risker. Läkare och sjukvårdspersonal är enligt lag tvungna att aktivt informera patienter om signifikanta risker vid behandling, men det finns fortfarande ingen konsensus om vad som är en tillräckligt stor risk för att kommunikation med patienten ska krävas. Få studier är utförda som belyser detta.
Denna studies syfte var att undersöka hur ofta en risk måste förekomma och hur allvarlig den ska bedömas vara för att den ska diskuteras med patienten.
I april 2002 introducerades nya informationsformulär från Department of Health som kräver speciell dokumentation av »serious or frequently occurring risks«, men vad detta är har inte definierats. Vid tidigare kända fall i England har man bedömt att en incidens på 1–2 procent borde vara en riktlinje för att diskutera risken med patienten.
Ett prospektivt frågeformulär sändes ut till alla plastikkirurger på sex olika kliniker i England, tre lokala kliniker samt tre nationella centrum. Man ville veta vid vilken incidens en mindre risk ansågs värd att diskutera med patienten, och i studien hade man valt sårinfektion som exempel. Plastikkirurgerna fick välja mellan mindre än 0,0001; 0,001; 0,01; 0,1; 1; 5; 10; 25 eller mer än 25 procents tröskelincidens. Frågan repeterades sedan för en allvarlig risk, och samma incidensskala valdes.
Sextio av 85 frågeformulär besvarades (71 procent) från samtliga enheter och samtliga tjänstegrader av plastikkirurger. Skillnaden var signifikant mellan den incidens vid vilken plastikkirurger ville diskutera en allvarlig risk och den incidens vid vilken man ville diskutera en mindre risk.
Det rådde konsensus om att en mindre risk såsom sårinfektion diskuterades vid en incidens på 5 procent eller mer. En allvarlig risk, såsom stroke, ansågs värd att diskutera vid en incidens på 0,1 procent eller mer. Det var dock en spridning mellan en incidens på 1/20 och en incidens på 1/1 miljon. Författarna spekulerade i om denna spridning beror på att yngre läkare är mer medvetna än äldre om patienträttigheter, men detta framgår inte av studien.
Författarna konstaterar att eftersom det inte finns några klara riktlinjer riskerar läkarna att bli lämnade i en legalt sårbar position. Det saknas evidensbaserade data på egna, regionala och nationella komplikationsfrekvenser. I idealfallet bör patienterna erhålla korrekt riskinformation, men man bör undvika att oroa dem i onödan och även undvika att tynga medicinsk personal med orealistiska checklistor.
Det finns ett behov av koordinerade data från många olika enheter för att man ska kunna få fram riskdatabaser, och författarna konkluderar att specialitetsföreningarna behöver ta ledningen i att upprättandet av sådana databaser.