Pengar och ett materialistiskt liv är ett återkommande tema när läkaren porträtteras på film. I filmens värld är pengar drivkraften när det gäller att utbilda sig till läkare, och omgivningen förväntar sig en viss standard i doktorns hem.
Efter att ha sett mer än 131 filmer, i huvudsak amerikanska, inspelade under en tidsperiod av 80 år, har Flores i en artikel belyst de huvudteman i vilka läkaren porträtteras. Förutom pengar som drivkraft tampas ofta den amerikanska doktorn med pengarna som hinder, i form av oförsäkrade patienter. Andra frekventa besvärligheter är ineffektiv byråkrati och sjukvårdsystem som försvårar vården.
Läkarna som skildras är till en tredjedel kirurger, en fjärdedel psykiatrer och en femtedel allmänläkare. Flores har letat speciellt efter pediatriker och hittat sådana i endast 2 procent av filmerna. Någon tolkning ges inte, men de specialiteter som skildras är förstås tacksamma ur ett dramaturgiskt perspektiv. De flesta människor har föreställningar om vad som sker i operationssalen och under terapisamtalet.
I artikeln ges också exempel på humorn i filmerna, både den avsedda och den oavsiktliga. Till det senare hör The Patriot (1998) i vilken Steven Seagal spelar läkare, specialiserad på familjemedicin och holistisk terapi, tillika ensamstående far och tidigare världskänd immunolog i regeringen. Han måste hitta ett botemedel mot ett mycket smittsamt virus, vilket han gör på en eftermiddag, samtidigt som han slåss mot paramilitära extremister, vilkas ledare han dödar med ett vinglas.
Flores kommenterar att filmdoktorer ger insiktsfulla och realistiska skildringar av utmaningarna, belöningarna och spänningen i att vara läkare.
Samtidigt kan man fråga sig: Hur många gånger har just du blivit kidnappad av en 16-åring med retroperitonealt sarkom? Hur ofta jagar du tillsammans med polischefen misstänkta mördare för att förhindra ett utbrott av epidemisk pneumoni? Och visst finns det en beundrande sjuksköterska (läs ung, vacker kvinna) för varje svårmodig, ansvarstyngd doktor (läs medelålders/äldre man)?
Flores bjuder på en småroande exposé genom amerikanska doktorsfilmer, men utan att riktigt precisera sitt syfte.
Vill man läsa något med tydligare inriktning så har Gena Weiner utifrån sin filmhistoriska studie skrivit om läkaren i svensk film i Läkartidningen år 2001.
Film har stor genomslagskraft, den når många patienter och många blivande läkare. Likväl som filmen är en tolkning av verkligheten tolkar verkligheten filmen och kvar i medvetandet stannar egna föreställningar om vad som möter just mig när jag kliver innanför dörrarna till vårdapparaten.
k_isak@hotmail.com



Georg Rydeberg som Doktor glas, 1942, ett svenskt exempel på läkare i filmens värld.