Intralymfatisk metastasering, såsom lymfkörtelmetastaser, intransit-metastaser och satellitmetastaser, är viktiga prognostiska faktorer vid malignt melanom och har samma prognostiska betydelse. Enbart intransit-metastaser har samma prognos som 2–3 lymfkörtelmetastaser.
Under 1990-talet har sentinel node-biopsi utvecklats som ett verktyg att med små biverkningar och hög precision bestämma tumörstatus i regionala körtelstationer. Där det används har det blivit den viktigaste prognostiska faktorn för malignt melanom.
Farhågor har framförts att sentinel node-biopsi skulle kunna öka risken för intransit-metastasering.
I denna icke randomiserade studie jämförs under samma tidsperiod 61 sentinelnode-positiva patienter med 60 patienter, körtelutrymda efter palpabla körtelmetastaser. Tjugotre procent av sentinelnode-positiva patienter fick intransit-metastaser jämfört med 8 procent av dem med palpabla metastaser (P=0,027), varför författarna ifrågasätter sentinel node-biopsi som rutin.
Dock hade sentinelnode-patienterna tjockare tumörer, 3,8 mm vs 2,9 mm (P=0,023), som oftare var ulcererade, 48 procent vs 22 procent (P=0,003), än kontrollpatienterna.
Ökande Breslow-tjocklek och ulceration är prediktorer för intransit-metastasering. Uppgift saknas om hur omfattande lymfkörtelmetastaseringen var i de båda grupperna, något som kan ha betydelse. Relevansen i jämförelsen måste således ifrågasättas. Morton och medarbetare har funnit, i en tidig analys av den randomiserade MSLT-studien, att sentinelnode-biopsi inte ökar risken för intransit-metastasering.
Fynden i den refererade studien innebär inte att sentinelnode-biopsi behöver ifrågasättas. Sentinelnode-biopsi bör fortsatt vara rutin vid primär behandling av malignt melanom, och patienterna bör prospektivt följas avseende recidivmönster, något som redan pågår genom regionala onkologiska centra.