Det är sedan länge känt att ACE-hämmare och angiotensin1-receptorblockerare förhindrar försämring av njurfunktion hos typ1-diabetiker med hypertoni och begynnande nefropati. Ett flertal studier visar positiva effekter på mikroalbuminuri och glomerulär filtration av sådan behandling jämfört med annan blodtrycksterapi och/eller placebo. ACE-hämmare visar dessutom effekt på mortalitet hos typ1-diabetiker [Strippoli GF, et al. BMJ. 2004;329:828].
Folksjukdomen typ2-diabetes ökar långsamt, och behovet av evidensbaserat njurskydd hos denna patientgrupp är naturligtvis stort.
Typ2-diabetiker med manifest nefropati som behandlas med angiotensin1-receptorblockerare uppvisar signifikant färre fall av terminal njursvikt än de som behandlas med amlodipin och placebo [Lewis EJ, et al. N Engl J Med. 2001;345:851-60. Parving HH, et al. Ugeskr Laeger. 2001;163:5514-9].
Direkt jämförande studier med angiotensin1-receptorblockerare och ACE-hämmare har alltför länge lyst med sin frånvaro. I novembernumret av New England Journal of Medicine redovisas nu den första kontrollerade långtidsjämförelsen hos typ2-diabetiker med mikroalbuminuri och normal glomerulär filtrationshastighet. I en randomiserad multicenterstudie gavs telmisartan 80 mg och enalapril 20 mg till 120 respektive 130 patienter under fem år.
Resultat på glomerulär filtration visar på lika bra njurskyddande effekter av bägge läkemedlen. Ingen signifikant skillnad sågs heller i påverkan på serumkreatinin eller albuminuri.
Biverkningsmönster visade ingen skillnad.
Antalet avhopp var också lika stort i respektive grupp.
ACE-hämmare som förstahandsval till typ2-diabetiker med högt blodtryck är alltså en rekommendation som definitivt står sig. SBU ifrågasätter nu den ökande användningen av angiotensin1-receptorblockerare, eftersom dessa läkemedel hittills inte visat sig bättre än andra alternativ. Priset för ACE-hämmaren enalapril ligger idag under en krona för en tablett på 20mg. Angiotensin1-receptorblockerare kostar 6–10 gånger mer utan avgörande medicinska fördelar.