Perforerad appendicit medför en ökad risk för postoperativa komplikationer såsom intraabdominella infektioner. För att undvika detta har tidigare en hög frekvens negativa laparotomier ansetts acceptabel. I Sverige har det under senare år förts en diskussion kring huruvida radiologisk diagnostik kan reducera antalet negativa appendektomier på barn. Kaiser och medarbetare [1] har visat att så är fallet då man använder ultraljud och datortomografi, dock utan att antalet perforationer påverkas nämnvärt.
Det amerikanska sjukvårdssystemets struktur gör att också andra frågeställningar – som vi inte är vana vid ur ett svenskt perspektiv – kan bli aktuella.
Ponsky och medarbetare [2] kartlade sambandet mellan etnicitet och typ av sjukförsäkring och förekomsten av negativa appendektomier och perforerad appendicit hos barn.

Arbetet är en retrospektiv studie som baseras på data från Pediatric Health Information System, omfattande information från 36 icke vinstdrivande barnsjukhus i USA. Materialet bestod av 24411 appendektomier gjorda på barn under åren 1997 till 2002.
Medianvärdet för frekvensen negativa appendektomier var i studien 3,03 procent och för perforerad appendicit 35,08 procent. Perforationsfrekvensen hos de minsta barnen – ett till fyra år – var så hög som 70,5 procent. Denna grupp ingick emellertid inte i den slutliga analysen.
Perforerad appendicit var vanligare hos svarta och asiatiska barn än hos vita barn. Vidare var perforation vanligare hos barn som inte hade privat sjukförsäkring. Baserat på dessa data är tolkningen att otillräcklig tillgång till sjukvård kan vara den viktigaste faktor som bestämmer förekomsten av perforerad appendicit.
Användandet av radiologiska metoder för att ställa diagnos påverkade inte frekvensen av perforerad appendicit. Frekvensen negativa appendektomier var lägre ju fler – totalt antal – appendektomier som gjordes på ett enskilt sjukhus. Däremot fanns inget samband mellan andelen negativa appendektomier och etnicitet eller typ av sjukvårdsförsäkring. Det fanns ingen korrelation mellan frekvensen negativa appendektomier och frekvensen perforerade appendiciter.

De redovisade fynden är svåra att direkt översätta till svenska förhållanden. Det skulle dock vara intressant att veta om sociala skillnader och tillgång till sjukvård även i Sverige påverkar frekvensen perforerad appendicit och i vilken utsträckning negativa appendektomier bestäms av antalet appendektomier som görs på ett sjukhus.