Ungefär lika många studier har visat ökad mortalitet för kvinnor på hjärtintensivvårdsavdelning som de som visat minskad eller oförändrad mortalitet i jämförelse med män. I de flesta studierna har dödligheten dock varit större för yngre kvinnliga patienter.
I en färsk ledare i European Heart Journal redogör man för tre studier innefattande patienter med akut koronarsyndrom utan ST-höjning, Rita-3 (2004), Frisc-II (2001) och Tactics Timi-18 (2001). Alla tre studierna är posthoc-genus-analyser. De två första studierna visar att kvinnorna har sämre överlevnad och får flera hjärtinfarkter efter intervention än kvinnorna i den tredje studien, som visar att det gick lika bra för de kvinnliga patienterna [1].
I ett aktuellt arbete från Kanada har en stor databas med kliniska data från alla innevånare i Alberta använts [2]. Man identifierade 37401 patienter som genomgått koronarangiografi 1995– 2000 och följde dem fram till december 2001. 11199 var kvinnor.
Kvinnorna var i medeltal något äldre än männen (64,9 vs 61,6 år), och de hade i mindre grad tidigare genomgått hjärtinfarkt och hade bättre ejektionsfraktion. De hade lindrigare koronarpatologi trots den högre frekvensen av hjärtsvikt, diabetes och hypertoni. Kvinnorna genomgick färre koronarinterventioner och hade efter ett år högre mortalitet än män.
Om man justerade för koronarpatologi var överlevnaden lika mellan könen i gruppen med lågriskanatomi. I gruppen med högriskpatologi hade kvinnor sämre överlevnad tidigt efter koronarangiografin, men skillnaderna försvann efter 40 dagar.
Bland patienter med högriskanatomi hade kvinnorna 24 timmar efter en bypass-operation 350 procent högre mortalitet och efter PCI 240 procent högre mortalitet än männen. I gruppen som inte genomgick en intervention fanns ingen skillnad i dödlighet mellan könen.
Ytterligare analys genomfördes av manliga och kvinnliga patienter med låg- och högriskanatomi. Efter koronarintervention hade högriskkvinnor högre dödlighet än högriskmän och högre än kvinnor som inte genomgick intervention. Lågriskkvinnor utan revaskularisering hade lika låg mortalitet som lågriskmän efter 30 dagar och 1 år.

Författarna konkluderar att könsskillnader i mortalitet efter koronarangiografi är beroende av koronarpatologi, liksom typ av behandling och även hur lång tid som gått efter eventuellt ingrepp. Ingen interaktionseffekt återfanns mellan ålder och kön, dvs yngre kvinnor hade inte sämre resultat än äldre kvinnor.
Artikeln understryker behovet av ytterligare forskning kring varför tidig koronarintervention är farlig för kvinnor. Studien är inte så upplagd att den kan förklara eventuella bakomliggande mekanismer, men man kan spekulera i huruvida kvinnors smalare kranskärl leder till mera koronarspasm och därmed flera komplikationer på angiobordet eller operationsbordet.
Studien illustrerar tydligt att det inte är så enkelt att allt beror på ålder eller komorbiditet när det gäller könsskillnader. I studien gick det inte sämre för yngre kvinnor, och trots tunga hjärt–kärlriskfaktorer hade kvinnorna mer benign koronarpatologi än männen.
Det är av yttersta vikt att utforska detta område eftersom det representerar ett stort kliniskt problem på alla våra hjärtintensivvårdsavdelningar och understryker behovet av klara riktlinjer för hur vi skall behandla kvinnliga patienter med akut koronarsyndrom.