I en öppen randomiserad studie från Holland har värdet av adenotonsillektomi på barn med lätta till måttliga symtom undersökts. Studien är – vad gäller bakomliggande motiv – relaterad till de vida indikationer för tonsillektomi som tillämpas. Tonsillektomifrekvensen i Holland är så hög som 115/10000 barn och år jämfört med exempelvis England (65/10000) och USA (50/10000). I Sverige är tonsillektomifrekvensen, enligt Socialstyrelsen, ca 25/10000.
I den holländska studien inkluderas 300 barn som randomiserats till antingen adenotonsillektomi eller observation. Förekomst av feber, halsont och övre luftvägsinfektioner har registrerats. Resultatet visar mycket små skillnader mellan grupperna, och slutsatsen är att adenotonsillektomi inte har några väsentliga fördelar jämfört med observation vid lindriga symtom. Vid en subgruppsanalys påvisas dock en minskning av antalet dagar med halsont hos den grupp som inkluderats med anamnes på 3–6 halsinfektioner/år.
I Sverige skulle de barn som inkluderats i denna studie aldrig ha blivit tonsillektomerade. Enligt det nationella kvalitetsregistret för öron-, näs- och halssjukvård utförs mer än 90 procent av alla barntonsillektomier på indikationerna recidiverande tonsilliter och obstruktivt sömnapnésyndrom. Enligt samma register uppger >97 procent av patienterna, sex månader efter operation, att de är nöjda eller mycket nöjda med ingreppet.
Tonsillektomi med svenska indikationer leder till ett minskat sjukvårdsbehov. I en undersökning av 1000 tonsillektomerade patienter i Stockholms län minskade antalet registrerade sjukvårdskontakter per patient från 7,4 året före operationen till 4,8 året efter.

Sammanfattningsvis visar studien att adenotonsillektomi vid lindriga besvär är ineffektiv, och studien utgör ett argument för fortsatt strikta indikationer. Tillsammans med den låga tonsillektomifrekvensen kan dock de svaga, men ändå påvisbara, effekterna av tonsillektomi vid måttliga symtom motivera ett ifrågasättande av huruvida de svenska indikationerna är väl strikta.