Sedan ca 5 år har vi i Sverige tillgång till en behandlingsprincip mot typ 2-diabetes som via aktivering av kärnreceptorn PPAR(peroxisome proliferator-activated receptor)-gamma leder till ökad insulinkänslighet och förbättrad blodsockerkontroll. De registrerade läkemedlen är i dagsläget två, rosiglitazon respektive pioglitazon, och de tillhör klassen tiazolidindioner.
Det har föreslagits att pioglitazon inte bara aktiverar receptorsubtypen gamma inom PPAR-gruppen utan också har en svag agonistisk effekt på PPAR-alfa. Detta skulle kunna påverka blodlipiderna gynnsamt, eftersom PPAR-alfa anses stimulera upptaget av triglycerider/fettsyror från blodbanan till lever och muskulatur. PPAR-gamma, å andra sidan, anses verka i huvudsak i fettväven där utmognaden av fettceller, framförallt i underhudsfettet, stimuleras vilket sekundärt kan leda till ökad insulinkänslighet.
I en metaanalys genomförd av Elaine Chiquette och medarbetare värderas behandlingseffekterna av pioglitazon och rosiglitazon med avseende på kardiovaskulära riskmarkörer. Denna frågeställning är förstås av stor klinisk relevans, eftersom aterosklerotiska manifestationer, dvs koronarsjukdom, stroke och benartärsjukdom, står för huvuddelen av morbiditet och mortalitet associerad med typ 2-diabetes. I analysen inkluderades 23 randomiserade, kontrollerade studier, i vilka utvärderades effekter av rosiglitazon (4–8 mg/dygn) respektive pioglitazon (30–45 mg/dygn) som mono- eller kombinationsterapi under minst 12 veckor.

Sammanfattningsvis fann man att de bägge preparaten hade likartade effekter på långsiktig glukoskontroll (med en HbA1c-sänkning på 1–1,5 procentenheter) och på vikt (ökning med ca 3 kg). Däremot förelåg skillnader i effekterna på blodlipider. Pioglitazon sänkte S-triglycerider sammantaget med 0,45 mmol/l och höjde HDL-kolesterol med 0,12 mmol/l, men gav inga förändringar i LDL- eller totalkolesterol. Rosiglitazon gav ingen effekt på triglycerider, men höjde såväl total- , HDL- som LDL-kolesterol (med 0,54, 0,07 respektive 0,39 mmol/l). Vad beträffar blodtryck var resultaten ofullständiga för pioglitazon, medan rosiglitazon inte gav någon nämnvärd påverkan.
Såväl rosiglitazon som pioglitazon har således en blodsockersänkande effekt som är jämförbar med den hos gängse orala diabetesläkemedel. Däremot tycks endast pioglitazon utöva en gynnsam effekt på den aterogena lipidprofil som föreligger vid typ 2-diabetes.
Resultaten från pågående utfallsstudier med dessa två läkemedel samt från studier med nya »dual PPAR agonists«, dvs kombinerad PPAR-gamma- och PPAR-alfastimulering, kommer förhoppningsvis att ge vägledning vid den framtida behandlingen av typ 2-diabetes och metabolt syndrom.