Utbrändhet bland ST-läkare borde, på grund av stora arbetskrav och begränsade möjligheter till kontroll av arbetstider och arbetsbelastning, vara ett utbrett och omfattande problem. Det är utgångspunkten när Niku K Thomas i JAMA sammanfattar en genomgång av 15 artiklar baserade på sinsemellan mycket olika studier publicerade 1983–2004.
De flesta av studierna har använt Maslachs Burnout Inventory (MBI) som med hjälp av 22 uppgifter försöker fånga dimensionerna emotionell utmattning, avtrubbning/cynism samt känslor av otillräcklighet.
Trots att de genomgångna studierna är små och behäftade med olika metodologiska svagheter dras slutsatsen att utbrändhet bland ST-läkare är vanlig. Förekomst av avtrubbning (»depersonalization«) och emotionell utmattning rapporteras i elva av studierna. Prevalensen varierar men ligger i flera fall i närheten av 50 procent. I något fall rapporteras att över 70 procent av de undersökta ST-läkarna uppvisade höga värden på skalan. Studierna tillåter inte jämförelser mellan olika specialiteter.
Att tidspress och brist på kontroll över arbetsplaneringen inverkar på utbrändhet vittnar flera studier om. I vissa studier uppger så många som en tredjedel av ST-läkarna att de är tyngda av arbetsbördan. Thomas hittar dock ingen entydig relation mellan arbetat antal timmar eller uppgiven sömnbrist och upplevd arbetsbörda. Arbetsdagens intensitet, och i vilken utsträckning arbetet inverkar på hemlivet, tycks dock påverka den upplevda arbetsbördan.
Slutsatsen är att tidspress och stor arbetsbörda tillsammans med känslor av osäkerhet inför framtiden tycks inverka menligt på balansen mellan hemliv och arbetsliv, vilket leder till emotionell utmattning och avtrubbning. Utbrändhet och depression uppträder inte sällan gemensamt, men deras inbördes kausala relation – och eventuella styrka – är oklar.
Upplevelse av för stor arbetsbörda är vidare positivt korrelerad med självrap-porterade medicinska misstag. I en studie var sannolikheten att ST-läkare med hög grad av avtrubbning rapporterade suboptimalt handhavande av patienter hela åtta gånger större än att de med låg grad av avtrubbning gjorde det. Betydelsen av demografiska faktorer och personlighetstyp är oklar, men tycks utifrån redovisade studier inte i någon betydande omfattning påverka sannolikheten att drabbas av utbrändhet.

Författaren hävdar att det krävs stora, mer elaborerade prospektiva studier för att bättre och tydligare kartlägga orsaker och möjligheter att förebygga eller undvika utbrändhet bland ST-läkare. Det finns så här långt inga belägg för att individuellt orienterade strategier av typen »stresshanteringskurser« har någon mer omfattande inverkan på utbrändhetsnivåer. Snarare är det strukturella reformer som krävs: kontroll över arbetstider och arbetsbelastning tillsammans med åtgärder som befrämjar åtskillnad mellan arbetsliv och hemliv.