Modern medicin ger nya och bättre möjligheter till diagnostik och behandling. Dessa möjligheter utnyttjas inte alltid till att förlänga patientens liv.
Rådande klinisk praxis för potentiellt livsförlängande behandling vid livets slut i sex europeiska länder är nyligen granskad. Med »potentiellt livsförlängande behandling« avses varje medicinsk åtgärd, teknik, procedur eller medicinering som ges till en patient i syfte att skjuta upp dödsögonblicket, detta oberoende av om åtgärden avser att påverka den underliggande livshotande sjukdomen eller den biologiska processen.

Studien har kartlagt i vilken omfattning ansvariga läkare beslutade att avstå från livsförlängande åtgärder och i vilken omfattning sådana avbröts? Förekomsten av dessa beslut relaterades även till olika bakgrundsfaktorer. Från perioden juni 2001 till februari 2002 insamlades ett slumpmässigt urval av 5000 dödsattester från vardera Belgien, Danmark, Italien, Nederländerna, Schweiz och Sverige. De läkare som hade skrivit under respektive dödsattest fick ett frågeformulär om de medicinska beslut som fattats under patientens sista tid.
Totalt noterades en svarsfrekvens på mellan 44 procent (Italien) och 75 procent (Nederländerna), motsvarande ca 20480 enkäter. Det fanns ingen möjlighet att knyta enkätsvar till individer, vare sig läkare, avlidna eller närstående.
Förekomst av beslut att inte behandla vid livets slut varierade mellan 6 procent av alla dödsfall i Italien och 41 procent i Schweiz. Mest vanligt – oberoende av land – var att man avstod från eller avbröt tillförsel av vätska, näring och mediciner.
Tillsammans representerade den sortens åtgärder mellan 62 procent (Belgien) och 71 procent (Italien) av alla potentiellt livsuppehållande behandlingar som man antingen avbröt eller avstod från. Beslut som bedömdes förkorta livet mer än en månad var vanligast i Nederländerna (10 procent), Belgien (9 procent) och Schweiz (8 procent) och minst vanliga i Danmark (5 procent), Italien (3 procent) och Sverige (2 procent). Oberoende positiv förklarande variabel för att man valde att avstå från behandling snarare än avbryta var hög ålder (OR 1,53: 95 procents CI,1,31–1,79) och längre förkortning av livet (OR 1,75: 95 procents CI,1,27–2,39). Om patienten hade avlidit på sjukhus räknades detta som en oberoende negativ förklarande variabel (OR 0,80: 95 procents CI, 0,68– 0,93).
I alla sex länder förekom exempel på att man antingen avstod från eller avbröt livsförlängande behandling vid livets slut. Det förelåg samtidigt stora variationer mellan länderna.
Det var framför allt enklare teknologiska åtgärder, såsom vätska och näring och olika typer av mediciner, som läkaren i så fall oftast avstod från eller avbröt. Vid fall med äldre patienter och vid vård utanför sjukhus fanns en benägenhet att avstå från livsuppehållande behandling, snarare än att avbryta redan påbörjad behandling.