Indragningen av rofecoxib och möjliga hjärt-kärlrisker med höga doser av celecoxib har aktiverat debatten om direktreklam för receptbelagda läkemedel till allmänheten. På basen av ett antal amerikanska exempel diskuteras temat i en översikt i New England Journal of Medicine. Vilken effekt har direktreklam till allmänheten på läkare–patientförhållandet? Vilken översyn gör läkemedelsmyndigheten FDA av annonsering av receptbelagda läkemedel?
I USA har kritiker försökt få direktreklam av läkemedel förbjuden. En sådan drastisk åtgärd tycks emellertid orealistisk. Den amerikanska allmänhetens starka stöd för direktreklam avspeglar en efterfrågan på information. I bakgrunden anas bla nyligen genomförda förändringar i försäkringssystemet med högre avgifter på läkemedel.
Den reklam som informerar om sjukdomar eller hälsotillstånd regleras inte av FDA. Däremot regleras specifika råd om läkemedel med åtföljande krav på en balanserad information om nytta/risker.
Läkemedelsreklamen i USA kombinerar i många fall allmän information om läkemedel med uppenbara försök att övertyga konsumenten att använda ett visst preparat. Det är den senare typen av reklam som är kontroversiell – just på grund av obalans i informationen om fördelar kontra risker.
I februari 2004 initierade FDA ett försök med förbättrad – och pedagogiskt lättillgänglig – information om viktiga och vanliga risker vid läkemedelsanvändning. Ett exempel på en sådan åtgärd är lanseringen av ett »riskinformationsfönster« i läkemedelsannonser. Rutan, som med lättläst text riktas till patienter ger information om kontraindikationer, ev varningar och biverkningar.
Korrekt utformad direktreklam kan vara ett bra verktyg för att informera allmänheten om läkemedel. Det är samtidigt viktigt att läkemedelsindustrin möter de konsumenter och förskrivare som önskar en balanserad nytta–riskkommunikation om läkemedelsanvändning.
Att kommunicera nytta–risk i dialogen mellan förskrivare och patienter är ett vardagsdilemma för läkare. Som kliniker tvingas vi dagligen fatta beslut som kräver nytta–riskvärdering vid läkemedelsbehandling. Dessa beslut är vanskliga av flera olika skäl. Hur informerar vi t ex om en sekundärprofylaktisk effekt som kan erhållas bara hos några individer i en grupp men där alla löper en risk för biverkningar?
Dessa frågor diskuteras, och förtjänar att diskuteras alltmer, både mellan förskrivare och i vår dialog med välinformerade patienter.