Värdet av basal hjärt–lungräddning och tidig defibrillering är väl känt vid hjärtstopp.
Väl utarbetade riktlinjer med ramar för såväl kompression, ventilation som fria intervall för analys och defibrillering finns tillgängliga. Det är dock min
-dre känt huruvida dessa riktlinjer efterlevs i en verklig situation.
En internationell forskargrupp med säten i Oslo, Stockholm och London har analyserat omhändertagandet av 176 vuxna individer som drabbats av hjärt-
stopp utanför sjukhus. Patienterna i studien hade behandlats av ambulanssjukvårdare och/eller narkossjuksköterskor.
De defibrillatorer som användes i studien hade extra sensorer som registrerade de hjärt–lungräddande insatsernas effektivitet. En accelerator som registrerade kompressionernas hastighet och djup applicerades över bröstkorgen.
Patienternas ventilation registrerades via defibrillatorpaddlar som läste av toraximpedansen. Samtliga värden registrerades oavbrutet under hela den pågående hjärtstoppssituationen.
En utvärdering visar att bröstkompressioner inte gavs under 48 procent av den tid då patienterna saknade spontan cirkulation (95 procents CI 45–51 procent). Värdet var 38 procent om man räknar bort nödvändig tid för EKG-analys och defibrillering, (95 procents CI 36–41 procent).
I endast 28 procent av granskade fall gavs tillräckligt djupa kompressioner.
Författarna skriver sammanfattande att ambulanspersonalen – vid behandling av hjärtstopp utanför sjukhus – inte gav hjärt–lungräddning under hälften av den tid då patienten saknade cirkulation.
Tiden för EKG-analys och defibrillering svarade endast för ett kortare avbrott i givandet av bröstkompressioner.
Denna studie är ett bra exempel på kvalitativ forskning kring problem som rör alla organisationer på alla nivåer.
Det är av stor vikt att kontinuerligt kvalitetssäkra och följa upp medicinsk verksamhet. Detta gäller även rutiner för hjärt–lungräddning och därvidlag – som den citerade studien visar – i synnerhet bland ambulanspersonal. Huvudbudskapet till ambulanspersonal är: Fokusera alltid på basal hjärtlungräddning vid hjärtstoppssituationer och gör så korta uppehåll som möjligt för analys och defibrillering.
Den forskargrupp som genomfört studien arbetar nu vidare. I en kommande publikation väntas beskrivna defibrillatorer testas i ett läge som ger ambulanspersonalen möjlighet till direkt återkoppling om hur effektivt pågående hjärt–lungräddning utförs!