Man skulle kunna tro att den hetlevrade diskussionen om volymens betydelse för resultatet vid kirurgiska ingrepp är en ganska modern historia.
Men så är inte fallet. Professor David Neuhauser i Cleveland har funnit en verklig föregångare i ämnet: James Y Simpson, professor i obstetrik i Edinburgh 1840–1870.
Simpson, son till en bagare i en liten skotsk landsortsstad, är ihågkommen som den som införde kloroform som narkosmedel vid Edinburghs sjukhus.
Nu har Neuhauser bläddrat i Simpsons samlade verk och funnit att han redan år 1869 gjorde en jämförande studie av postoperativ mortalitet vid amputationer på olika sjukhus i England och Skottland.
Simpson kunde i sin studie slå fast att operationens storlek och allvarlighetsgrad hade direkt inverkan på resultatet:
Av de patienter som genomgått låramputation avled 18 procent. Av dem som genomgått underbensamputation avled 13 procent och efter amputation av överarmen avled 4 procent.
Vid underarmsamputation var mortaliteten endast 0,5 procent.
Simpsons nästa steg var att undersöka kirurgernas operationsvana. Av idag okänd anledning drog Simpson gränsen för erfarenhet vid sex tidigare amputationer. Vid alla typer av amputationer sjönk den postoperativa mortaliteten med 27–50 procent när en erfaren kirurg höll i kniven.
Simpson gick vidare till sjukhusens storlek. Han samlade in data från 7264 amputationer som utförts vid olika typer av sjukhus, alltifrån landsbygdens lilla sjukstuga till de största universitetssjukhusen i London och Edinburgh.
Precis som Ingemar Ihse i Lund 130 år senare fann Simpson en direkt proportionalitet mellan sjukhusens storlek och mortalitet efter amputation.
Men intressant nog var förhållandet det rakt motsatta till dagens postulat: sjukstugans genomsnittsmortalitet var 11 procent, de största universitetssjukhusens 41 procent.
I dag debatteras om kirurgiska resultat ska offentliggöras. Simpson hade inga dubier i detta avseende: varje sjukhus och dess mortalitetssiffra nämns i klartext.
På hans eget Royal Infirmary i Edinburgh avled under perioden 1859–68 varannan patient efter amputation av lår, underben eller överarm .
Simpson skräder inte orden i sin dom över de stora sjukhusen;
»I våra palatslika byggnader dör hundrafalt fler än i de små enkla landsortssjukhusen, ska vi låta dessa oskyldiga medmänniskor drabbas, visar inte dessa fruktansvärda siffror att det är dags att reformera vårt sjukhussystem?«

Simpson trodde att storsjukhusens höga dödssiffror berodde på dålig luft, som ökade infektionsrisken.
Antagandet gjordes i en tid innan bakteriernas roll för smittspridning av infektiösa processer var kartlagd. Hans analys var inte oviktig för den politiska reform som under det sena 1800-talet byggde upp små sjukhus på engelska landsbygden.
Även om Simpsons arbete ska ses i den tidens ljus så förstod han att det inte är tillräckligt att observera skillnader i resultat. För att förklara sådana skillnader måste hela processen vara känd i detalj.
Professor Neuhauser avslutar med en inte alldeles oäven fundering:
»This tells us that a simple theory of hospital size and good outcomes is inadequate, and we must look for better theories to explain this relationship across centuries.«