Homonyma synfältsskador är vanliga hos patienter som drabbats av stroke. Vardagslivet kan då påverkas drastiskt på grund av orienterings- och lässvårigheter. Viss spontan förbättring kan förekomma men specifik terapi har saknats.
En kommersiellt tillgänglig synträningsmetod vision restoration therapy (VRT) – framtagen av en forskargrupp i Tyskland – har under senaste månaderna varit föremål för intensiv vetenskaplig debatt. Forskargruppen vill främja en träningsmetod baserad på datorstyrd perimetri. Stimuli presenteras på svart bakgrund, särskilt i randzonen av synfältsdefekten. Stimulationsträningen ska göras en timme per dag, sex dagar i veckan under sex månader och kostar omkring 5000 euro. Metodens utvecklare hävdar att träningen leder till en genomsnittlig minskning av synfältsdefekten med 5 grader. Effekten uppges bero på reaktivering av skadade neuron i synbanan, ett resultat av kontinuerlig stimulering. Påståendena har ifrågasatts av flera andra forskare, bla med hänvisning till att den metod som användes för träning också skulle dokumentera träningseffekten. Fixationskontrollen vid synfältsundersökning har även påståtts ha brister.

I en nyligen publicerad studie [1] har 17 patienter undersökts före och efter VRT-träning. Analysen gjordes med perimetri och instrumentet scanning laser ophthalmoscope (SLO), som medger strikt fixationskontroll och förhindrar att resultatet påverkas av ögonrörelser mot den sjuka synfältshälften.
16 av 17 patienter visade en för- ändring av synfältet som motsvarar mindre än 1 grad. Slutsatsen var att en relevant förändring av den absoluta synfältsdefekten efter VRT inte kunde bekräftas. Flera kommentarer i British Journal of Ophthalmology [2,3] har fört diskussionen vidare; huruvida VRT resulterar i äkta eller artificiell synfältsförbättring.
På grund av uppenbara logiska brister i terapikonceptet och resultatet av den hittills enda oberoende studien kan dock VRT-metoden inte rekommenderas.