Incidensen av uterusruptur och perinatal död hos 35854 kvinnor i Skottland som genomgått sectio och som planerade vaginal förlossning nästa gång analyserades i en populationsbaserad retrospektiv kohortstudie. Data är från åren 1985–1998. Man uteslöt kvinnor med mer än ett tidigare sectio, tvillinggraviditet, prematuritet och överburenhet från analysen.
Resultatet visade att 74 procent födde vaginalt. Uterusruptur skedde i 124 fall (0,35 procent). Incidensen var högre hos kejsarsnittsförlösta kvinnor som inte tidigare fött barn vaginalt (oddskvot 2,5; 95 procents konfidensintervall 1,6–3,9; P0,001) samt hos kvinnor som inducerats med prostaglandin (oddskvot 2,9; 95 procents konfidensintervall 2,0–4,3; P0,001).
Risken för uterusruptur var inte större på kliniker med färre än 3000 förlossningar per år, men risken för perinatal död vid uterusruptur var signifikant större (oddskvot 3,4; 95 procents konfidensintervall 1,0–14,3; P=0,04).
Siffrorna är jämförbara med dem i tidigare studier. Den ökade risken för uterusruptur vid induktion med prostaglandin är tidigare beskriven. Det förelåg däremot ingen riskökning vid induktion med andra metoder (relativ risk 1,1; 95 procents konfidensintervall 0,6–2,0; P=0,75). Man kan utifrån denna studie inte uttala sig om huruvida denna skillnad beror på en specifik farmakologisk effekt eller avspeglar resultat av inducerat värkarbete mot en omogen cervix.
Den ökade risken för perinatal död vid uterusruptur på mindre kliniker anses av författarna betingad av mindre resurser och erfarenhet av snabb handläggning vid obstetriska katastrofer.
Slutsatser av studien är att man bör undvika induktion efter tidigare sectio, i synnerhet med prostaglandiner, och att dessa patienter bör handläggas på kliniker med tillräckligt stor volym för att adekvat kunna handlägga allvarliga komplikationer.


Slutsatserna av studien är att man bör undvika induktion efter tidigare kejsarsnitt, särskilt med prostaglandiner, och att dessa patienter bör handläggas på kliniker med tillräckligt stor volym.