Enligt studier under 1990-talet är förekomsten av sexuella barndomsövergrepp bland kvinnor i normalbefolkningen 15–30 procent (Fergusson och Mullen, 1999), och studier bland kvinnliga psykiatriska patienter visar en förekomst på 25–77 procent. Risken att som vuxen drabbas av psykiska svårigheter, som depression, ångest, fobi, ätstörningar och missbruk, är stor. Också självmordsförsök och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) har starkt samband med sexuella barndomsövergrepp.

45 konsekutivt utvalda kvinnor som själva vid en psykiatrisk öppenvårdsenhet i Lund sökte behandling för sexuella barndomsövergrepp erbjöds delta i en tvåårig traumafokuserad gruppterapi. Inklusionskriterierna var att ha minne av både sexuellt barndomsövergrepp och förövare. Sexuellt övergrepp definierades som »all fysisk kontakt och visuell eller verbal interaktion mellan ett barn/ tonåring och en familjemedlem, en släkting eller en person som i släktings ställe har en tillitsfull ställning i familjen, där barnet/tonåringen används för att sexuellt stimulera förövaren eller någon annan«. Kvinnorna hade utsatts för fleråriga och grova övergrepp av en nära förövare, och i stor utsträckning med start i förskoleålder. Genomsnittsålder vid terapistart var 34 år, 40 procent hade universitetsutbildning och 67 procent arbetade/studerade. De flesta hade tidigare behandlats i psykoterapi och knappt hälften använde psykofarmaka.
Före behandlingsstart var relationsproblem till både män och kvinnor vanligt liksom sexuella problem och smärtproblem. Hälften hade gjort ett självmordsförsök. Jämfört med både en normalgrupp och en patientgrupp hade kvinnorna avsevärt mer psykiska symtom. I förhållande till normalgruppen var kvinnorna sämre socialt anpassade, och känslan av sammanhang var lägre.

Kvinnornas utvärdering av gruppterapin visade på stor tillfredsställelse. Vid mätning före och efter gruppterapin reducerades de psykiska symtomen, med störst effekt för depression, liksom antalet PTSD-diagnoser. Känslan av sammanhang ökade, liksom det sociala stödet, framför allt antalet sociala kontakter samt den sociala anpassningen, speciellt för arbete/studier. Kritikkänslighet i förhållande till partnern minskade. Vid ettårsuppföljning hade både psykiska symtom och känslan av sammanhang förbättrats.
Som jämförelsegrupper användes väntelistan, omfattande tio konsekutivt utvalda kvinnor, samt en korttidsbehandlingsgrupp med liknande målgrupp, omfattande 22 kvinnor. Vad gäller psykiska symtom och känsla av sammanhang redovisade korttidsgruppen likartade förbättringar som studiegruppen. I förhållande till väntelistegruppen fanns ingen skillnad, vilket antas bero på för liten gruppstorlek.

Resultaten stämmer med liknande internationella studier. Minskad psykisk belastning och större social kompetens är av yttersta vikt för att denna grupp patienter skall kunna fungera i samhället och också för deras möjlighet att ta hand om egna barn på ett adekvat sätt. Tidsbegränsad och traumafokuserad gruppterapi för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp som barn pekar på god effekt avseende psykiska och sociala variabler.