Enligt den amerikanska sociologen Paul Starr är det i kraft av sitt utbildnings- och vetenskapsideal som läkarkåren har uppnått sin kulturella auktoritet och professionella suveränitet [1].
På den grunden har legitimerade läkare blivit de som ställer diagnoser och förklarar patienter friska eller sjuka enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Doktorer antas sålunda vara lojala mot samhället och sitt eget vetenskapsideal, men också mot sina patienter [2]. I en rad situationer kan lojaliteten gent- emot samhället, vetenskapsidealet och patienten dock sättas på prov [3, 4].
Syftet med föreliggande undersökning [5] är att studera hur psykiatrer (N=112) och allmänläkare (N=167) resonerar då de i syftet att vara lojala med sina patienter är beredda att fejka psykiatriska och somatiska diagnoser.
Undersökningen är baserad på två fiktiva fall, varav det första handlar om sjukskrivning och det andra om bedömning av en asylsökande patient.

Fall 1
 En 51-årig kvinna vars make nyligen avlidit söker sin allmänläkare för att få en treveckors sjukskrivning. Patienten är sörjande men inte deprimerad i psykiatrisk mening. För att undvika problem med försäkringskassan anges dock depression på sjukintyget.
Två argument för och två emot det angivna förfarandet presenterades. Argumenten för sjukskrivningen hävdar att den är acceptabel eftersom den på ett flexibelt sätt hjälper patienten (pragmatiskt argument) och eftersom patientens intressen alltid är primära (principbaserat argument).
De argument som talar emot förfarandet vid sjukskrivningen hävdar att det är oacceptabelt eftersom doktorn därmed visar dålig samhällsmoral och på grund av att förfarandet är i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Grundläggande fakta i fall 1 korrigeras därefter på det sättet att patienten sägs vara emot att det står depression på sjukintyget – eftersom den diagnosen kan skapa problem i relation till arbetsgivaren.
Eftersom patienten också är öm i epigastriet anges istället epigastralgi på sjukintyget. Samma argument – för och emot intygsförfarandet – presenteras för de doktorer som bedömer fallet.

Fall 2
En 25-årig asylsökande kvinna skall bedömas av psykiater under frågeställningen: depression? Om patienten friskförklaras kommer hon att avvisas, vilket enligt officiella källor inte innebär något hot mot hennes liv. Patienten är ledsen men uppvisar inga tecken på depression i psykiatrisk mening. Den fiktive psykiatern väljer ändå att ställa diagnosen depression.
Samma argument som ovan, dvs för och emot intygsförfarandet, presenteras i fall 2.
De skissade omständigheterna i fall 2 ändras därefter i viss detalj. Genom Amnesty International har man fått reda på att patientens liv faktiskt kommer att vara i fara om hon avvisas till sitt hemland. Psykiatern väljer fortsatt att ställa diagnosen depression.
Samma argument som tidigare, för och emot intygsförfarandet och diagnostiken presenteras.

Resultat
I första fallet utgör det pragmatiska argumentet – för accept av diagnosen depression – det viktigaste argumentet för både allmänläkare och psykiatrer.
Allmänläkare och kvinnliga läkare från båda specialiteterna är mest benägna att prioritera detta argument.
Att använda en fejkad psykiatrisk diagnos uppfattas av båda grupperna som mindre kontroversiellt än att använda en fejkad somatisk diagnos. Hänsyn till samhällsmoralen uppfattas som ett föga starkt argument.
I det andra fallet är förekomsten av hot mot patientens liv – vid eventuell avvisning – avgörande för om man är beredd att fejka en psykiatrisk diagnos.
Om det inte föreligger ett hot mot patientens liv betonar båda grupperna av läkare kombinationen av vetenskap och beprövad erfarenhet och samhällshänsyn som bärande argument för att inte acceptera diagnosen. Om det finns ett faktiskt hot betonas det pragmatiska argumentet vid accept av diagnosen, tillsammans med argumentet att patientens intressen alltid bör vara i första rummet

Generellt förefaller valen av argument variera med variationen av fakta i fallen. Om vi antar att läkarkårens kulturella auktoritet och professionella suveränitet baseras på bla dess vetenskapsideal skulle man ha förväntat sig att svararna i högre grad skulle avstått från att sjukskriva och sjukförklara. Det är därför intressant att de aktuella läkarna – i kritiska situationer – är beredda bortse från professionella intressen knutna till vetenskap och beprövad erfarenhet.
Undersökningen indikerar att en ma- joritet av de undersökta läkarna anser att plikten att vara lojal mot samhället och det egna vetenskapsideal i kritiska situationer bör underordnas plikten att vara lojal mot sin patient. Allmänläkare är mer pragmatiskt orienterade än psykiatrer och kvinnliga läkare från båda specialiteter är mer pragmatiskt orienterade än manliga läkare från båda specialiteter.