Alltsedan Ames år 1975 visade att aromatiska aminer i hårfärg var mutagena in vitro har djurförsök och epidemiologiska studier undersökt ifall ämnen i hårfärger kan leda till cancer hos människan. Trots flera sammanställningar av det vetenskapliga underlaget saknas en metaanalys över de studier som undersökt cancerrisken efter personlig användning av hårfärg.
Efter sedvanlig kvalitetsgranskning kunde 79 epidemiologiska studier inkluderas i en metaanalys, dvs en studie som sammanfattar de ingående undersökningarnas resultat. Metaanalysen kunde genomföras för bröstcancer, urinblåsecancer respektive hematopoetisk cancer.
Riskförhöjningen, uttryckt som relativ risk, för »någonsinanvändare« gentemot »aldriganvändare« av hårfärgningsmedel var 1,06, 1,01 respektive 1,15, vilket motsvarar en riskförhöjning på 1–15 procent. Enbart för hematopoetisk cancer var risken statistiskt säkerställd (nedre konfidensintervallet över 1,00) och förklaras av männens 57 procent ökade risk efter hårfärgning samt av non-Hodgkin-lymfom (oberoende av kön). Det var ingen större förändring i riskmåtten när permanentfärger respektive frekvent färgning analyserades separat. Författarnas slutsats är därför att hårfärgning inte utgör något hälsoproblem för allmänheten men att risken för män måste uppmärksammas i framtida studier. En tänkbar förklaring till de förhållandevis små riskökningarna skulle kunna vara att särskilt cancerframkallande ämnen i hårfärgningsmedel försvann ur produkterna redan på 1970-talet. En annan förklaring kan vara att exponeringen inte är tillräcklig för att orsaka någon säkerställd ökad risk i allmänbefolkningen.
International Agency for Research on Cancer har däremot klassificerat frisöryrket som varande cancerframkallande (grupp 2A) men inte personlig användning av hårfärgningsmedel (grupp 3). Fortsatta cancerstudier måste därför – till följd av olika exponering – skilja mellan personlig användning och yrkesmässig exponering.
Publicerad:
Läkartidningen 38/2005
Lakartidningen.se