Det är väl känt att nyfödda med kromosomavvikelser och andra missbildningar kan ha en navelartär. Vid prenatalt ultraljud rapporteras ungefär hälften ha bara en navelartär som isolerat fynd [1, 2]. Kompletterande utredning och uppföljning av denna grupp har föreslagits så att inte exempelvis hjärtmissbildningar förbises [2]. Det har också diskuterats vilken utredning som ska erbjudas dem som efter födelsen påvisas ha en navelartär men vid undersökning saknar tecken till andra avvikelser [3]. Srinivasan och medarbetare fokuserar i en metaanalys på om en navelartär utgör en riskfaktor för urinvägsmissbildningar [4]. Deras slutsatser baseras på sju artiklar publicerade från 1964 till 1998. Totalt 16,2 procent av de nyfödda hade någon avvikelse i urinvägarna. Ungefär hälften av dessa var lindriga eller övergående förändringar. Bland de övriga var vesikoureteral reflux (grad 2 eller mer) vanligt. Eftersom denna incidens anses flera gånger högre än i en normal population föreslår författarna rutinmässig utredning av urinvägarna med miktionsuretrocystografi (MUCG) och ultraljud.
Thummala och medarbetare [3] kommer i en tidigare metaanalys av samma artiklar fram till att det inte finns underlag för att rekommendera rutinmässig urinvägsutredning. Flera av de analyserade arbetena omfattar få patienter, och det finns inga kontrollgrupper.
Osäkerhet kring förekomsten av vesikoureteral reflux hos nyfödda gör resultaten svåra att tolka. Då man finner en navelartär är det viktigt att gå tillbaka till prenatala ultraljud och värdera om dessa ger anledning att misstänka någon ytterligare missbildning. Thummala och medarbetare fann att man behöver utreda 14 barn med en navelartär för att hitta en betydande avvikelse i urinvägarna.
Detta gör att det knappast finns underlag för att rekommendera en invasiv undersökning som MUCG. Möjligen skulle man kunna föreslå rutinmässigt ultraljud av urinvägarna, men det är tveksamt om vinsterna är så stora att detta är motiverat.