Vilka läkemedel skall patienten ha under kirurgiska operationer? För 30 år sedan var det regel att hoppa över all kronisk medicinering. Syftet var att slippa bryta den preoperativa fastan och förhindra interaktioner med anestesiläkemedlen. Från mitten av 1980-talet blev det dock uppenbart att »utsättning« av hjärtmediciner, särskilt av betablockerare, är olämpligt. En nyare tanke är att patienten kan gynnas av betablockad inför kirurgi även om gängse indikationer inte är uppfyllda. I mitten av 1990-talet påvisades således att betablockerare minskar incidensen av hjärtinfarkt och död vid stor allmän kirurgi [1]. Flera mindre studier visar att effekten är särskilt tydlig vid kärlkirurgi [2].
Sådana rön har medfört att vissa sjukhus ger profylaktisk betablockad medan andra inte gör det. Den splittrade situationen utnyttjades av en forskargrupp vid Tufts University, som nyligen publicerat en retrospektiv studie av sjukhusmortaliteten efter kirurgi vid 329 amerikanska sjukhus under två år [3]. Studien omfattar nästan 800000 patienter som oftast genomgått ortopedisk kirurgi eller bukkirurgi. Resultatet visar en reduktion av mortaliteten på sjukhus hos dem som lider av hjärt–kärlsjukdom, såsom högt blodtryck, njursvikt och diabetes. Vinsten var proportionell mot antalet sådana diagnoser och varierade mellan 12 och 40 procent. Patienter utan hjärt–kärlsjukdom hade ingen fördel av betablockad.
Värdet av profylaktisk betablockad hos hjärtsjuka som genomgår kirurgi blir förtydligat genom denna studie. Dess natur medför dock att någon enhetlig princip för behandling med betablockerare inte förekommit. Alla patienter som erhållit någon betablockerare inom tre dygn efter kirurgin har räknats som behandlade. Annars är den optimala tidpunkten för påbörjande och avslutande av medicineringen av stor praktisk betydelse för operationssjukvården. Troligtvis har det valda schemat betydelse också för profylaxens effektivitet.