Dubbelt så många flickor var feta vid 19 års ålder än vid 9 års ålder i en amerikansk longitudinell studie, där drygt 2000 svarta och vita flickor följts under tio års tid. Barnens fysiska aktivitet minskade avsevärt under dessa år. Bland vuxna finns ett dokumenterat samband mellan låg fysisk aktivitet och viktuppgång. Hos barn finns det däremot endast en begränsad mängd studier om denna relation. Syftet med denna studie var därför att undersöka om det finns något samband mellan låg fysisk aktivitet och viktuppgång hos växande svarta och vita flickor i USA.
Barnen angav själva i ett frågeformulär vilka fysiska aktiviteter de utövat på fritiden under det senaste året. Dessa frågeformulär fylldes i årligen från 9 till 19 års ålder. Utifrån sina svar delades barnen in i en av tre grupper: aktiv, något aktiv och inaktiv. Barnen bedömdes som »aktiva« om de vid majoriteten av uppföljningarna angett att de var aktiva på fritiden minst 5 gånger per vecka med en aktivitet motsvarande snabb promenad under 30 minuter. Barnen bedömdes som »inaktiva« om de på samma sätt angett att de var aktiva högst 2,5 gånger per vecka. Barn som var aktiva mer än 2,5 gånger och mindre än 5 gånger per vecka klassades som »något aktiva«.
Mellan 9 och 13 års ålder utövade samtliga tre aktivitetsgrupper en viss mängd fysisk aktivitet på fritiden. Därefter blev den inaktiva gruppen verkligen helt inaktiv, medan den aktiva gruppen fortsatte att vara fysiskt aktiv ända till studiens slut vid 19 års ålder. Skillnaden i BMI (kg/m2) mellan de aktiva och de inaktiva ökade under studiens gång och var vid 19 års ålder tre gånger så stor som vid 9 års ålder. De inaktiva flickorna vägde i genomsnitt 5–10 kg mer än de aktiva flickorna vid 19 års ålder. Till en början berodde BMI-ökningen till största delen på normal tillväxt, men efter tillväxtens slut (vid ca 16 år) vidgades klyftorna mellan aktivitetsgruppernas BMI, vilket sannolikt berodde på deras olika mängd fysiska aktivitet.
På motsvarande sätt ökade mängden underhudsfett parallellt för samtliga aktivitetsgrupper fram till ca 16 års ålder. Medan mängden underhudsfett sedan förblev relativt konstant hos de aktiva flickorna, fortsatte mängden underhudsfett att öka hos de inaktiva flickorna. Resultaten för gruppen med »något aktiva« flickor hamnade mellan resultaten för de aktiva och de inaktiva.
Författarna har i sina beräkningar tagit hänsyn till mognadsgrad, energiintag, barnafödsel och rökning vid analysen av BMI-förändring under uppväxten, och resultaten antyder att låg fysisk aktivitet spelar en betydande roll vid viktuppgång hos barn och ungdomar. Författarna drar slutsatsen att den drastiska minskningen i fysisk aktivitet under uppväxten kan vara en avgörande faktor i utvecklingen att andelen överviktiga och feta barn och vuxna ökar. Genom att vara fysiskt aktiv på fritiden, motsvarande 30 minuters snabb promenad 5 gånger per vecka, kan en stor del av denna övervikt undvikas, anser de.
Det är en styrka att man i denna undersökning följt en stor grupp barn under de år då många minskar sin fysiska aktivitetsnivå. Dessutom var bortfallet mycket lågt, endast 11 procent, vilket är ovanligt i undersökningar där man följer individer under så pass lång tid.
Eftersom BMI inte är ett mått på fettmängd (trots att dessa två parametrar är relaterade) finns i denna studie även uppgifter om mängden underhudsfett hos flickorna. Resultaten visar att den inaktiva gruppen blir fetare än den aktiva som tonåringar, även efter det att hänsyn tagits till energiintag, mognadsgrad och rökning. Det är glädjande att notera att en relativt måttlig mängd fysisk aktivitet räcker för hålla BMI och fettmängd under kontroll bland barn och ungdomar. Rekommendationen om en halvtimmes snabb promenad (eller motsvarande) per dag har i och med detta fått ytterligare stöd.



Foto: Tony Mcconnell/Science Photo Library
Måttlig fysisk aktivitet räcker för att hålla BMI och fettmängd under kontroll.