I en nyligen publicerad artikel i BMJ jämförs resultaten av kostnad–effektanalyser som genomförts på uppdrag av National Institute for Clinical Excellence (NICE). Föga förvånande och i linje med tidigare erfarenheter påvisas signifikanta skillnader beroende på vem som ligger bakom analyserna. Marknadsförande företag redovisar gynnsammare resultat (lägre kostnad i relation till effekt) än oberoende akademiska utvärderare av samma metod.
Det som jämförs är sk inkrementella kostnad–effektkvoter, dvs »kostnadsskillnaden« (mellan studerad metod och referensmetod) i relation till »effektskillnaden«. Två olika ansatser har tillämpats i den statistiska analysen, men båda visar samma sak. Författarna understryker nogsamt att man endast påvisat att skillnader föreligger, inte att någondera partens resultat är felaktiga eller snedvridna (biased).
Huruvida skillnaderna har någon betydelse beror förstås på i vad mån besluten påverkas. Om detta ger artikeln ingen närmare information och inte heller om skillnadernas verkliga orsaker. Beror de på att man använder sig av fakta på olika sätt eller är det metodik, tolkningar och värderingar som skiljer sig åt? Ändå är det lätt att instämma i författarnas slutsats att deras jämförande analys visar på behovet av adekvata och enhetliga metoder och processer när det gäller att fastställa granskade metoders kostnadseffektivitet.
Problemet är inte unikt för NICE. Hälsoekonomiska analyser är en viktig komponent i utvärderingen av medicinska metoder. Detta förutsätter dock att analyserna är tillförlitliga, vilket i sin tur förutsätter att de håller tillräckligt hög kvalitet och är transparenta. För svenskt vidkommande kan Läkemedelsförmånsnämndens (LFN) riktlinjer för hälsoekonomiska utvärderingar av läkemedel ses som ett steg på vägen.