Bilateral permanent hörselnedsättning på 40 dB eller mer ses hos drygt en promille av alla nyfödda barn. För att säkerställa normal språkutveckling är det viktigt att dessa barn identifieras tidigt så att habilitering kan sättas in före 8 månaders ålder. I slutet av 1990-talet visade en omfattande studie av barn födda i Wessex-området i England att man med hörselscreening med otoakustiska emissioner mycket säkrare kunde hitta barn med medfödd hörselnedsättning.
För att kunna utvärdera betydelsen av neonatal hörselcreening är det dock viktigt att kunna korrelera antalet identifierade fall med det verkliga antalet fall. Detta är möjligt endast med en så lång uppföljningstid att man också hittar de barn som har en mer långsamt progredierande hörselnedsättning.
Man har därför gjort en 8-årsuppföljning av de drygt 50000 barn som ingick i Wessex-studien. Knappt hälften av barnen genomgick neonatal hörselscreening med otoakustiska emissioner medan resten undersöktes med vanligt distraktionstest. Uppföljningen, som beräknades hitta minst 95 procent av de verkliga fallen, visade att efter åtta år fanns i gruppen 66 barn med medfödd permanent hörselnedsättning. Av dessa hade 34 barn identifierats före 6 månaders ålder; 23 i gruppen med neonatal hörselscreening och 11 i kontrollgruppen. Med andra ord, vid hörselscreening med otoakustiska emissioner upptäcktes 74 procent av alla verkliga fall jämfört med bara 31 procent med distraktionstester.
Studien visar med stor tydlighet att screening med otoakustiska emissioner leder till tidigare upptäckt av hörselnedsättning hos små barn. Detta kan tyckas självklart, men det är faktiskt först nu som neonatal hörselscreening har slagit igenom mer generellt.