Antibiotikaassocierad diarré utlöst av Clostridium difficile är ett betydande problem inom vården och drabbar framför allt äldre och kroniskt sjuka patienter. Inflammationen i tarmen orsakas av två toxiner, toxin A och toxin B, och vissa stammar producerar dessutom ett binärt toxin vars roll i patogenesen är oklar. Långvariga sjukhusvistelser och frekventa antibiotikabehandlingar bidrar till en hög incidens. Baserat på laboratorierapporter har man beräknat att mer än 10 000 sjukdomsepisoder inträffar per år i Sverige. Bakteriens sporer är resistenta mot de flesta desinfektionsmedel och kan persistera i omgivningen under lång tid. Smittspridningen kan ske direkt mellan patienter eller indirekt via vårdpersonal och miljö.
Under hösten 2005 har flera rapporter från såväl Europa som USA och Kanada beskrivit en ökande incidens av C difficile-associerad diarré (CDAD) med svårare sjukdomsbild, och ökningen tycks vara kopplad till en unik stam av C difficile med ökad virulens och resistens mot särskilt fluorokinoloner. Stammen har karakteriserats genotypiskt och fått beteckningen BI/NAP1. Den tillhör toxintyp III, producerar binärt toxin och har en modifierad tcdC-gen, vilket kan resultera i en ökad toxinproduktion.
I New England Journal of Medicine har två artiklar publicerats över detta ämne. I den första studien har man karakteriserat 187 C difficile-isolat från patienter med CDAD från åtta utbrott inom vårdenheter i USA åren 2000–2003. Stammen BI/ NAP1 svarade för mer än 50 procent av isolaten, samtliga var fluorokinolonresistenta. I ett kontrollmaterial inkluderande 6 000 patienter med CDAD före 2001 var endast 17 procent av isolaten BI/NAP1. I den andra rapporten presenteras en prospektiv studie inkluderande 1 703 patienter med CDAD från 12 sjukhus i Quebec under 2004. Incidensen var 22,5/1 000 inläggningar, 6,5 procent av patienterna krävde intensivvård, 1,9 procent kolektomerades på grund av CDAD, och mortaliteten var så hög som 6,9 procent. Den nya varianten av C difficile, resistent mot fluorokinoloner, isolerades hos 82 procent av patienterna. Exponering för fluorokinoloner och cefalosporiner var en riskfaktor.
Studierna manar till noggrann monitorering av C difficile-infektioner på våra sjukhus och ökad uppmärksamhet på svåra sjukdomsfall, som bör föranleda molekylärbiologisk typning av bakterieisolat och resistensbestämning mot antibiotika.
Isolering av diarrésjuka patienter och konsekvent tillämpning av basala hygienrutiner är hörnstenarna i preventionsarbetet liksom en noga genomtänkt antibiotikapolicy, där framför allt cefalosporiner, fluorokinoloner och klindamycin bör användas med stor försiktighet och endast på strikta indikationer.