Mazekirurgi har visats kunna återställa regelbunden förmaksrytm hos över 90 procent av patienter med kroniskt förmaksflimmer. Användningen har dock begränsats av kravet på öppen hjärtkirurgi. Hos patienter med kroniskt förmaksflimmer, som av annan anledning ska genomgå öppen hjärtkirurgi, har det länge varit möjligt att utföra en modifikation av den ursprungliga Cox II, begränsat till vänster förmak, i syfte att skapa ett sammanhängande nät av linjära ärr mellan lungvenerna och mitralanulus, sk lungvensisolering.
Flera retrospektiva undersökningar har visat goda resultat med hänsyn till återgång till sinusrytm. Doukas och medarbetare redovisar den första prospektiva, randomiserade, kontrollerade studien. Man fann en signifikant minskning av förekomsten av förmaksflimmer ett år efter operationen, och författarna konkluderar att metoden är effektiv och säker och kan användas rutinmässigt i samband med mitralklaffkirurgi.
I studien inkluderades 97 patienter med permanent förmaksflimmer och behov av mitralklaffkirurgi. De randomiserades 1:1 till mitralklaffkirurgi och lungvensisolering respektive mitralklaffkirurgi enbart. Efter ett år hade 44 procent i den lungvensisolerade gruppen sinusrytm och 4,5 procent i den icke-lungvensisolerade gruppen; P0,001.
Gruppen med sinusrytm hade signifikant längre gångsträcka. Ingen skillnad fanns mellan grupperna avseende mortalitet, perioperativa komplikationer eller vårdtid. Den operativa mortaliteten var något hög, 6–8 procent, vilket gör det svårare att visa eventuell ökad mortalitet på grund av lungvensisolering.
Studien är väl redovisad och förenlig med svenska förhållanden. En viktig anledning till att återställa sinusrytmen hos dessa patienter är att förbättra livskvaliteten. Det redovisas inte i studien. Förhoppningsvis kan den pågående svenska studien SweMaf ge svar på denna viktiga fråga.