Vid akut hjärtinfarkt gäller det att så fort som möjligt återställa blodflödet för att minska skadan på hjärtmuskeln och förbättra prognosen. Den vanligaste, enklaste och mest spridda metoden att göra detta är med propplösande (trombolytiska) läkemedel. Trots framgången med införandet av trombolysbehandling varierar risken att dö till följd av akut hjärtinfarkt högst påtagligt. Tidig risk bedömning av varje patient är därför viktig både för att identifiera högriskpatienter och för att undvika onödiga och potentiellt riskfyllda behandlingar av lågriskpatienter. Flera stora kliniska studier gällande trombolysläkemedel vid akut hjärtinfarkt har uppvisat en imponerande låg dödlighet, medan dödligheten varit betydligt högre i olika registerstudier av oselekterade patienter med samma behandling och diagnos.
Förhöjda nivåer i blodet av markörer för hjärtmuskelskada (troponin T) och nedsatt hjärtfunktion (proBNP) vid ankomst samt utebliven återgång av ST-höjningen på EKG (ST-resolution) 60 minuter efter ankomst ökade påtagligt risken för död på kort och lång sikt bland 800 patienter med akut hjärtinfarkt. Kombinationen av förhöjt proBNP och utebliven ST-resolution gav den högsta risken för död, 26,2 procent, medan patienter med normalt proBNP och ST-resolution hade en dödlighet på endast 1,7 procent inom ett år.
Att ställa diagnosen akut hjärtinfarkt redan i ambulansen och påbörja trombolysbehandlingen där, i stället för att diagnostisera och behandla på sjukhuset, minskade tiden från symtomdebut till trombolysbehandling med nästan en timme hos en stor grupp (5400) oselekterade ambulanstransporterade patienter. Dessutom minskade andelen patienter med tidiga symtom på hjärtsvikt, och hjärtats pumpförmåga var generellt bättre hos dem som fått tidigare behandling i ambulansen.
Slutligen visade vår studie att de som trombolysbehandlats i ambulansen hade 30 procent lägre dödlighet ett år efter hjärtinfarkten än de sjukhusbehandlade, efter justering för olikheter i riskfaktorer, ålder och kön. Att ställa diagnosen akut hjärtinfarkt redan i ambulansen är därför viktigt för att kunna välja den bästa behandlingen för varje enskild patient. Vid jämförelse av patienter (totalt 3700) som fick trombolysbehandling och togs med i en klinisk trombolysstudie med dem som inte togs med i studien men också fick trombolysbehandling på samma sjukhus framkom att studiepatienterna var yngre, omfattade färre kvinnor, hade färre riskfaktorer och färre antal tidiga komplikationer än icke-studiepatienterna.
Efter justeringar för dessa olikheter var ändå dödligheten nästan dubbelt så stor hos de patienter som inte togs med i studien som hos dem som togs med. En avgörande orsak till den stora skillnaden i dödlighet verkade vara en selektion av mindre svårt sjuka patienter till studien. Det är därför viktigt att inkludera mer representativa patienter (även svårt sjuka) i kliniska studier vid hjärtinfarkt.