Knäledsartros är en vanlig ledsjukdom, som ger symtom i form av smärta, stelhet och minskad rörlighet. Röntgenologiska fynd, som dock uppträder sent i förloppet, är reducerad ledspringa, subkondral skleros och osteofyter. Patientens symtom kan således uppträda innan röntgenfynd är synliga, vilket försvårar tidig diagnos. Artros karakteriseras patofysiologiskt av dynamiska förändringar av både nedbrytning och nybildning av ledens vävnader. Vid detta tillstånd, vars utlösande faktorer är mångfasetterade, spelar processer som styrs av cellerna i vävnaden, inklusive sådana som inbegriper cytokin- och tillväxtfaktormediering, en central roll. Detta ger hopp om framtida bromsande behandling, men dagens farmakoterapi är i huvudsak symtomatisk och begränsat effektiv. Detta har gjort att alternativa behandlingar med bristfällig dokumentation fått en betydande plats i behandlingen av smärta vid knäartros. Ett exempel är peroral tillförsel av glukosamin.
Glukosamin fanns tidigare som kosttillägg, men sedan 2002 har flera produkter innehållande glukosamin registrerats som läkemedel, trots avsaknad av vetenskapligt stöd, på indikation symtomlindring vid lätt–måttlig artros. Om hittills tillgängliga studier och metaanalyser kan sägas att studier med industristöd, främst från en firma vars preparation inte är tillgänglig i Sverige, visat modest förbättring av smärta, medan industrioberoende studier i huvudsak inte kunnat verifiera detta. En rad studier har kritiserats på grund av felaktigheter i studieupplägg, och bristfällig blindning och publikationsbias är även sannolika.

Resultaten av en studie finansierad av National Institutes of Health i USA, som nu publicerats i New England Journal of Medicine, har därför emotsetts med stort intresse. I denna jämfördes den smärtlindrande effekten av glukosaminhydroklorid, kondroitinsulfat, kombinationen av dessa, celecoxib och placebo vid symtomgivande, röntgenverifierad knäartros hos 1583 patienter, varav 64 procent var kvinnor. Studien var av multicenterkaraktär och dubbelblind. Resultaten analyserades enligt intention to treat-principen. Primär effektvariabel var 20-procentig förbättring av knäsmärta mätt med den sk WOMAC-smärtskalan efter 24 veckors behandling. För patienter som bortföll, ca 20 procent i varje behandlingsgrupp, användes sista tillgängliga observation för utvärdering. Sammanfattningsvis fann man att glukosaminhydroklorid och kondroitinsulfat ensamt eller i kombination inte var bättre än placebo vad avser den primära effektvariabeln. Celecoxibbehandlade patienter förbättrades signifikant, dock endast ca 10 procent mer än placebobehandlade patienter. En rad sekundära effektvariabler visade inte heller positiva effekter av glukosamin gentemot placebo.
Studien synes välgjord, men en svaghet är den stora placeboeffekten, 60 procent vid 24 veckor, vilket är väsentligt mer än vad man kalkylerat med. Det bör också observeras att man använde glukosaminhydroklorid som kontrollerats av FDA och inte någon preparation som är kommersiellt tillgänglig. Det bör dock påpekas att grunden för att välja endera av hydrokloriden eller sulfatet av glukosamin är bräcklig, eftersom substansen spjälkas i mag–tarmkanalen.
Slutligen bör nämnas att i studien har även utvärdering av röntgenförändringar gjorts, men resultaten är ännu inte tillgängliga. Två tidigare studier som angetts visa minskad progress av ledskada under glukosaminbehandling har ifrågasatts med avseende på använd röntgenmetod. Den refererade studien understryker att det i dagsläget finns otillräcklig dokumentation för att ordinera glukosamin som symtomatiskt eller strukturmodifierande medel vid artros.



Foto: Science Photo Library
Nedbrytning av brosk vid artros.