Missbruk och beroende bland läkare – finns det?

Visst finns det, missbruk och beroende bland läkare, precis som det finns hos jurister, präster, journalister, skådespelare, kvinnor och män, vad vet jag. Men är det särskilt vanligt, hur visar det sig och vilka konsekvenser kan det få? Temat har nyligen berörts i en artikel från Seattle i JAMA av Domino och medarbetare. Studien grundar sig på 292 personer med beroendeproblem, verksamma inom hälso- och sjukvård, varav 239 var läkare. De deltog i »Washington Physicians Health Program« under en ettårsperiod. Uppföljningsperioden var två år. Materialet är omsorgsfullt statistiskt bearbetat.

Många specialiteter var representerade bland läkarpatienterna – anestesiologi, akutmedicin, allmänmedicin, internmedicin, kirurgi, obstetrik/gynekologi, pediatrik, psykiatri, radiologi mfl. Allmänmedicin och internmedicin hade i detta material överrepresentation – men det säger föga, om man inte vet deras andel i hela gruppen. De missbruksmedel som förekom var främst alkohol, opioider, fentanyl, bensodiazepiner och kokain.
Eftersom missbruk och beroende hänger samman med såväl människan, medlet som miljön gjorde man en seriös psykiatrisk undersökning med användande av DSM-IV-kategorier. Komorbiditet undersöktes, så att förutom beroendediagnos påvisades annan störning i 37 procent, varav axel I-störningar i 100 fall, axel II i fem fall och båda i två fall.
25 procent hade minst ett återfall. Man anser att prognosen är dålig om ett enda återfall förekommit. 61 procent återvände dock med framgång till att praktisera i sitt yrke. Man betonade särskilt den allvarliga situationen hos anestesiologer med deras tillgång till potenta beroendeframkallande medel, där endast fem av 22 som missbrukat fentanyl (Leptanal) kunde återvända utan återfall!
Som bakgrundsdata nämns att prevalensen av beroende i DSMs mening hos läkare i olika material har uppskattats till 10–15 procent, ungefär som i normalbefolkningen. När man studerar detta kunskapsområde slås man av hur litet vi egentligen vet i olika länder och hur mycket man mörkar – men utveckling sker. När jag (UR) 1996 fick föreläsa om temat vid Semmelweis-universitetet i Budapest påpekade värdprofessorn att hon »inte trodde att någon förut samlat hade vågat ta upp ämnet i Ungern«, och vid ett möte med World Medical Association i Hamburg 1997 startades givande kontakter inom ämnet med Royal College of Physicians. I Barcelona, liksom i flera stater i USA, har man initierat ett ambitiöst särskilt behandlingsprogram.
Eftersom man vet att uttalat drickande eller annat drogmissbruk ofta börjar tidigt har en studie av Karolinska institutets medicinstudenter utförts [Borschos B, et al. Läkartidningen. 1999;96:3253-8]. 12 procent av männen ansågs vara i riskzonen. Fem artiklar i Läkartidningen 1995 har belyst vanor hos färdiga läkare, kamraters och fackets inverkan, behandlingsmöjligheter, arbetsgivarens ansvar respektive lagstiftning och aktuella författningar. Ingen har visat att alkohol är »nyttigt« för någon under 40 års ålder [Svenska Läkaresällskapet, et al. Alkohol och hälsa 2005]. Vi som varit kliniskt verksamma har erfarit att det som börjat med »vinprovning« ibland kan få ödesdigra konsekvenser. Zaitzewsky [Accent. 2002;10:5-13] har initierat sammanfattat den svenska situationen.

De ca 40 läkare med missbruk eller beroende som jag haft kontakt med har haft vitt skiftande bilder, alltifrån behov av enkel rådgivning till fleråriga behandlingskontakter och fara för legitimationen. Det är en stor glädje för båda parter när en läkare som delegitimerats efter minst tre års intensiv övervakning med samtal, kontroll av frihet från alkohol och andra droger och med kontroll av kemiska markörer kunnat få tillbaka sin legitimation. Inom Sveriges läkarförbund har man numera tagit problemen på allvar. Särskilt Inger Löfvander arbetar där med frågorna, också inom ramen för kollegialt nätverk. Socialstyrelsens tillsynsenheter tar upp frågor då patienters hälsa och säkerhet kan vara i fara [Forsberg B, et al. Socialstyrelsen. 2004-107-15].
Sammantaget stämmer resultaten från Seattle mycket väl med de svenska, men eftersom materialen i alla internationella studier på området är rätt små och man svårligen kan utföra kontrollerade behandlingsstudier kvarstår många frågetecken om vad som är evidensbaserat i fråga om såväl kartläggning som behandlingsresultat.