Det är väl känt att individer som har nära släktingar med tarmcancer har förhöjd risk för denna sjukdom; ju fler och ju närmare släktingar, desto högre risk [1]. Fler ärftliga syndrom finns där den sjukdomsorsakande genen är känd. Familjär adenomatös polypos (FAP) och hereditary non-polylyposis colorectal cancer (HNPCC) utreds idag rutinmässigt, och familjemedlemmar erbjuds preventionsprogram.
En stor finsk studie visade att regelbundna koloskopier minskade sjukligheten och dödligheten [2]. Prevention erbjuds också andra riskgrupper som har empiriskt förhöjd risk på grund av sin familjehistoria.

Vid Saint Marks sjukhus i London startade Joan Slack 1986 en mottagning för genetisk vägledning för cancerfamiljer, företrädesvis familjer med många fall av tarmcancer [3]. Alla med en empirisk risk att dö av tarmcancer ≥10 procent har erbjudits kontroller. Undersökningar har gjorts vart femte år, eller vart tredje om man påvisat adenom.
Man har nu publicerat en prospektiv observationsstudie som uppföljning efter 16 år [4]. Sammanlagt 1678 individer ingick och klassificerades efter sin empiriska risk i en av följande fyra grupper: 1. Individer i familjer där kolorektal cancer hade diagnostiserats före 45 år hos en individ. 2. Individer med två förstagradssläktingar, eller en första- och en andragradssläkting om dessa två är förstagradssläktingar. 3. Individer med minst tre medlemmar över minst två generationer med kolorektal cancer över 50 år och där alla tre är förstagradssläktingar till varandra. 4. Familjer som uppfyller Amsterdamkriterierna för HNPCC eller har påvisad mutation som bedömts orsaka HNPCC. Det genomsnittliga intervallet mellan två koloskopier var i grupp 1 och 2 5,1 år, i grupp 3 4,6 år och i grupp 4 3,3 år.
Efter korrigering för kön och ålder redovisas adenom i grupperna 1–4 som 13, 21, 25 respektive 26 procent. Andelen högriskadenom och cancer var högst i grupp 4, nämligen 5 respektive 1 procent. Sex cancrar upptäcktes vid förstagångskoloskopier och 8 ytterligare under uppföljande undersökningar, och hälften var i grupp 4. Fem patienter dog av kolorektal cancer under sammanlagt 13347 års uppföljning. Dödligheten i grupperna 1– 3 var nästan som förväntat i normalbefolkningen, medan dödligheten i grupp 4, HNPCC-gruppen, var nästan fem gånger högre än förväntat i en normalbefolkning.
Författarna drar slutsatsen att preventionsprogrammet trots detta har reducerat mortaliteten med 81 procent i grupperna 1–3 och med 72 procent i grupp 4. Sammanfattningsvis konstateras att cancerincidensen var mycket lägre i alla grupper än den hade varit om man inte genomfört programmet och att regelbunden prevention i form av koloskopi reducerar risken för tarmcancer i familjer med ökad risk på grund av familjehistoria samt att programmet kan börja vid högre ålder för individer i riskgrupp 1–3.

Också i Sverige erbjuds idag familjer med ökad risk för cancer genetisk vägledning och preventionsprogram vid de olika onkogenetiska rådgivningsmottagningar som finns vid alla universitetssjukhus. Individer med ökar risk för tarmcancer följs enligt ungefär samma riktlinjer som på Saint Marks, och rekommendationer från den svenska onkogenetiska arbetsgruppen finns sammanfattade på Läkaresällskapets webbplats [5].

Som jämförelse kan nämnas att vi i Sverige över lag har tätare intervall än man haft vid Saint Marks. Ett problem är att det saknas evidens för nyttan av dessa preventionsprogram. Den finska studien av HNPCC-patienter fann evidens för att preventionen lönade sig i denna grupp [4]. Den aktuella studien från Saint Marks stöder också detta men också att prevention lönar sig även för de andra riskgrupperna. Den aktuella studien talar för att man haft för långt intervall mellan undersökningarna, eftersom man hittat så många intervallcancrar i just HNPCC, där tumöromvandlingen antas gå fort. Studien visar också att man inte behöver starta programmen lika tidigt vid icke-HNPCC, eftersom debutåldern där är senare. Det finns dock fortfarande behov av mer evidens för att optimera intervallen för de olika riskgrupperna.