Strikt blodsockerkontroll, baserad på en studie från 2001 av företrädesvis postoperativa toraxkirurgiska patienter [N Engl J Med 2001;345:1359-67], är väl etablerad inom intensivvården. Trots den stora genomslagkraft studien har fått har frågan väckts huruvida regimen gynnar även andra grupper av intensivvårdspatienter än kirurgiska.
En randomiserad, icke-blindad, en-centerstude har nu studerat strikt blodsockerkontroll på 1200 medicinska intensivvårdspatienter med förväntad vårdtid på IVA mer än tre dygn. I behandlingsgruppen startades kontinuerlig insulininfusion vid ett blodsocker >6,1 mmol/l med målvärde 4,4–6,1 mmol/l, medan kontrollgruppen fick insulin vid ett blodsocker >12 mmol/l med målvärde 10–11 mmol/l .

Resultaten visade ingen minskad sjukhusmortalitet med strikt blodsockerkontroll, 37,3 procent vs 40,0 procent. Däremot noterades minskad morbiditet i form av mindre njurfunktionspåverkan, snabbare träning ur respirator samt kortare vårdtider på IVA och sjukhus. Hypoglykemi förekom oftare med strikt blodglukoskontroll. För de drygt 700 patienterna med vårdtid >3 dygn fann man förutom minskad morbiditet signifikant minskad mortalitet med strikt blodsockerkontroll, 43,05 vs 52,5 procent.
Fynden stöder sålunda inte till fullo den entusiasm som strikt blodsockerkontroll tidigare rönt, och författarna ifrågasätter själva, i avsaknad av större multicenterstudier, rutinmässig strikt blodsockerkontroll av alla intensivvårdspatienter. En ledare i tidskriften efterfrågar likaledes resultat från större studier men påpekar vikten av att inte tillåta de höga blodsockervärden som en gång i tiden accepterades.

Jag delar uppfattningen – undviker höga blodsockervärden, använder ett högre lägsta gränsvärde för att minimera risken för hypoglykemi och bibehåller en rimlig, låg blodglukosnivå för de patienter som kräver lång vårdtid.