Aktuella europeiska och amerikanska riktlinjer för prevention av hjärt–kärlsjukdom uppmanar till diagnostisering av det metabola syndromet. Det är oklart om detta lönar sig, dvs om förekomst av det metabola syndromet ger prognostisk information utöver den som redan är känd när man tagit hänsyn till patientens traditionella riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdom.
I klinisk praxis utvärderar man ju redan dessa riskfaktorer, idag med tillgång till det utmärkta SCORE-systemet, och «nya« riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdom bör ju visa sig tillföra prognostisk information i det sammanhanget innan de lanseras för klinisk användning. Dessutom ingår ju några av de traditionella riskfaktorerna i det metabola syndromet, om än med andra gränsvärden.

Vi undersökte om förekomst av det metabola syndromet ökade risken för total eller kardiovaskulär död i en stor kohort av Uppsalamän som följts i 33 år, oberoende av de viktigaste traditionella hjärt–kärlriskfaktorerna (rökning, diabetes, hypertoni och totalkolesterol).
Det visade sig att när männen var 50 år var förekomst av det metabola syndromet (definierat enligt National Chol
esterol Education Program, dvs förekomst av minst tre av följande: höga triglycerider, lågt HDL-kolesterol, högt blodtryck, högt fastesocker eller bukfetma) kopplad till ökad risk för såväl total som kardiovaskulär död (Cox proportionella hazard-kvot 1,36 (95 procents konfidensintervall 1,17–1,58) respektive 1,59 (1,29– 1,95), oberoende av de traditionella riskfaktorerna (likelihood-kvot-test P 0,0001 för båda utfallen). Metabola syndromet gav motsvarande riskökning också hos individer utan tidigare hjärt–kärlsjukdom eller diabetes.

Riskökningen blev tydlig först efter 10– 15 år, vilket kan tolkas som att metabola syndromet kan betraktas som ett förstadium till senare högrisktillstånd som tex diabetes eller manifest hypertoni. Detta har i insändarsvar på artikeln på BMJs webbplats andragits som argument för att den kliniska nyttan av att diagnostisera syndromet är låg.
Vi tycker att studien är en pusselbit i debatten om nyttan av att diagnostisera det metabola syndromet. Om resultaten upprepas i andra studier kan det tala för ett visst prognostiskt värde i att diagnostisera syndromet. Resultat av behandlingsstudier vid metabola syndromet kommer också att bidra till att avgöra syndromets plats i kliniken.
Det är inte säkert att den aktuella definitionen av syndromet är den optimala, och mycket arbete återstår, men i takt med den fortskridande fetmaepidemin kan det vara av värde att utveckla metoder för riskbedömning som inbegriper mått på övervikt.