Constraint Induced Movement Therapy (CI-terapi) kan förbättra arm–handfunktionen efter stroke. Det är en intensiv träningsmetod som innebär restriktion vad gäller att använda den »normala« handen (genom att bära en vante 90 procent av vaken tid) och samtidigt sex timmars träning per dag för den påverkade handen i två veckor under ledning av en terapeut. Metoden är resurskrävande och behöver modifieras.
Studierna visar att även CI-terapi i grupp förbättrade arm–handfunktionen signifikant hos patienter med stroke i kroniskt skede. Förlängd användning av vante i hemmet medförde dock inte någon ytterligare förbättring. Vid stroke i subakut skede förbättrade forcerad arm–handträning (tre timmars träning per dag i två veckor samt vante på icke-paretisk hand 90 procent av vaken tid) arm–handfunktionen signifikant, men inte mer än traditionell, fokuserad handträning. Ett ofta använt handfunktionstest (Sollermans test) är ett tillförlitligt och reproducerbart bedömningsinstrument efter stroke.
Effekten av olika handträningsvarianter undersöktes systematiskt på den icke-dominanta handen hos friska. Shaping-övningar (ökande svårighetsgrad med återkoppling från behandlaren) men inte aktivitetsbaserad handträning (duka, rita, torka) förbättrade fingerfärdigheten i den tränade handen. Magnetisk hjärnstimulering visade en framåtförskjutning av den tränade muskelns representationsarea till hjärnområden som antas planera rörelser efter shaping-övningar men inte efter aktivitetsbaserad träning. En förskjutning snarare än en utökning av området tycks vara en viktig faktor i hjärnbarkens plasticitet.
Sammanfattningsvis kan CI-terapi modifieras så att den blir mindre resurskrävande men med bibehållen träningseffekt. Typen av handträning och mängden träning verkar vara viktiga, avseende både fingerfärdighet och hjärnplasticitet, men inte användningen av vanten i sig.