Oralt tillfört tyroxin absorberas huvudsakligen i jejunum och ileum. I den refererade studien fick 248 patienter med eutyreoid struma tyroxin i syfte att reducera eller förhindra fortsatt tillväxt av tyreoidea. Tyroxin gavs tills TSH låg på 0,05–0,2 mU vid minst två tillfällen med åtta månaders intervall. I en kohort av 269 öppenvårdspatienter inkluderades 248 patienter.
Av dessa var 53 H pylori(HP)-positiva enligt biopsier tagna från antrum eller korpus. 60 patienter uppfyllde histologiska kriterier för atrofisk gastrit. Tio patienter utreddes på grund av sternal smärta och fick diagnosen gastroesofageal refluxsjukdom (GERD), som behandlades med 40 mg omeprazol.
Dessa grupper jämfördes med en referensgrupp på 135 patienter utan gastrointestinala symtom. Peroralt tyroxin gavs till samtliga under fasta för att undvika skillnader i absorption. Under observationstiden på 30 månader blev elva patienter från referensgruppen HP-positiva och fick sedvanlig eradikeringsbehandling. Patienterna med HP-gastrit, de med atrofisk gastrit och de omeprazolbehandlade med GERD krävde en mediandos av tyroxin som var ca 25 procent högre för att uppnå målvärdet avseende TSH. De HP-positiva patienternas tyroxinbehov ökade men minskade till kontrollgruppens efter sedvanlig eradikeringsbehandling. De omeprazolbehandlade krävde en tyroxinökning med 37 procent för att uppnå målvärdet avseende TSH.
Författarnas slutsatser är att en sur miljö i ventrikeln är nödvändig för fullgod absorption av tyroxin, som är ett natriumsalt med mindre lipofila egenskaper än nativt tyroxin.
Indikationen för tyroxinbehandlingen av eutyreoid struma är omdiskuterad, men studien visar vikten av differentialdiagnostiska överväganden när patienternas dygnsbehov av tyroxin ändras utan att nedsatt ordinationsföljsamhet föreligger anamnestiskt.