Varför finns det samband mellan olika former av psykosocial stress och framtida risk för sjukdom, och hur medieras dessa samband? Det är vetenskapliga frågor av stor aktualitet, där nya studier kunnat bidra med kunskap. Vissa arbeten karakteriseras av tex hög grad av stress i kombination med låg grad av inflytande (beslutsfattande), vilket har betecknats som arbeten med ökad psykisk anspänning (»job strain«), enligt en validerad metod. Tidigare studier har visat att detta kan leda till en ökning av kardiovaskulära riskfaktorer och sjukdomshändelser. Orsaken kan vara en ökning av olika stressfysiologiska reaktioner, negativ neuroendokrin aktivering och minskad återhämtning i samband med denna yrkesstress.
Det har därför väckt intresse att nämnda stressmodell nu kommit till användning i studier av risken för att utveckla metabola syndromet inom ramen för den kända Whitehall II-studien, omfattande tjänstemän i olika kategorier verksamma i London. En forskargrupp under ledning av M Marmot står bakom studien. Man har tidigare även redovisat samband mellan social stratifiering och ökad risk för bukfetma och metabola syndromet i samma studiebas [Diabetologia. 1997;30:1341-9], varför det varit metodmässigt viktigt i den nya studien att även kunna justera erhållna samband för social bakgrund (stratifiering).

Detta samband stod sig även efter justering för ålder, livsstil (rökning, alkoholintag, kost, fysisk aktivitet) och social stratifiering (P0,01). Även efter exkludering av alla individer med fetma (BMI >30 kg/ m2) vid baslinjen, som ett mått på ökad somatisk risk för att utveckla syndromet, kvarstod sambandet. Detta talar för att riskökningen baseras på en sann biologisk effekt oberoende av kroppsmått från början. Vid en könsuppdelad analys var sambandet starkare för män än för kvinnor, vilket även kan ha berott på att antalet kvinnor i den mest stressexponerade yrkeskategorin var litet.

Författarna konkluderar att det finns ett direkt dos–responssamband mellan yrkesrelaterade stressfaktorer och prospektiv risk att utveckla metabola syndromet. Detta samband är självständigt i förhållande till social stratifiering (social klass), vilket tidigare visat sig ha samband med bukfetma och metabolt syndrom. Således kan individer med både låg social klasstillhörighet och arbeten som kräver anspänning löpa ökad långtidsrisk för metabola rubbningar som inte heller kan förklaras med dålig livsstil.
Detta är en viktig vetenskaplig observation, som kan bidra till att förklara hur psykosocial stress kan predicera såväl ökad risk för hjärtinfarkt i INTERHEART-studien [Lancet. 2004;364:953-62] som kardiovaskulär morbiditet och mortalitet [Eur Heart J. 2004;25:867-73], det senare i en svensk population.
En svaghet i studien är dock att Whitehall II-studien inte är en sann populationsbaserad studie, utan innefattar en selektion av tjänstemän som alla hade arbete vid studiens början. Andra studier krävs för att kunna bedöma inflytandet av psykosocial stress utanför arbetslivet. Detta har betydelse även i relation till skattning av individers kardiovaskulära risk vid konsultationen, att döma av innehållet i Läkemedelsverkets nya riktlinjer (2006) för kardiovaskulär prevention, som presenterats under våren.