Sedan ett sekel tillbaka har obstetriker och barnläkare spekulerat kring hur snabbt efter förlossningen navelsträngscirkulationen ska avslutas. Forskningsresultat under 1960- och 1970-talen, till stor del med svenskt ursprung, visade att om man låter naturen ha sin gång och väntar med att avnavla innebär det en blodtransfusion på 10–30 procent av barnets blodvolym. Det gäller om man väntar med att avnavla tills pulsationerna i navelartären avtagit, vilket anses hända efter ca 1–4 minuter.
Samtidigt angav man att om man väntade med att avnavla kunde det nyfödda barnet drabbas av andningsstörning, hyperbilirubinemi och polycytemi. Därefter har behovet av att säkerställa ett pH-värde från navelsträngen förstärkt detta handläggningssätt, och i manualen för det nya fosterövervakningssystemet ST-analys (STAN) anges att barnmorskan ska klampa navelsträngen omedelbart.
I kontrast till ovanstående har en nyligen publicerad studie i Pediatrics visat att avnavling efter 1 respektive 3 minuter inte innebär några nackdelar för barnet, men att det i stället får högre hematokrit. I artikelns material uppfyllde enbart 2 respektive 3 procent av barnen med sen avnavling (1 respektive 3 min) kriterierna för anemi, jämfört med 16 procent av de barn som avnavlades tidigt (15 s); detta med en signifikans på P 0,014 (1 min mot 15 s) respektive P 0,027 (3 min mot 15 s). I förlängningen kan detta innebära att tidigt avnavlade barn utvecklar järnbrist och anemi, vilket alltmer forskning visat kan vara negativt för barnets mentala utveckling. Författarna konstaterar att vanan att avnavla sent bör återinföras inom förlossningsvården.
Referenser
Ceriani Cernadas JM, et al. The effect of timing of cord clamping on neonatal venous hematocrit values. Pediatrics. 2006;117:779-86.
