Vad är farligast – fetma eller inaktivitet? Det finns vid det här laget fullt tillfredsställande bevis för att både fetma och inaktivitet var och en för sig har stor betydelse för risken att utveckla kardiovaskulär sjukdom. För att ytterligare belysa den relativa betydelsen av dessa faktorer kan man se vilka effekter de har på lipider och inflammatoriska parametrar.
I en tvärsnittsanalys av 27158 friska USA-kvinnor, deltagare i Women´s Health Study, i genomsnitt 54,7 år gamla när de undersöktes 1992–1995, studerade man effekten av BMI och fysisk aktivitet på intermediära faktorer som högsensitivt CRP, fibrinogen, soluble intracellular adhesion molecule 1 (ICAM-1), homocystein, LDL, HDL, totalkolesterol, apolipoprotein A-1 och B 100, lipoprotein(a) samt kreatinin.
Förekomsten av övervikt (BMI 25,0– 29,9 kg/m2) och fetma (BMI ≥30 kg/m2) var 31 respektive 18 procent. Man fann att både BMI och fysisk aktivitet var oberoende relaterade till nästan alla parametrar men att relationen till BMI var starkare. Inom varje BMI-kategori förbättrades värdena för de olika parametrarna om man samtidigt var fysiskt aktiv.
Kvinnor med normal vikt som var fysiskt aktiva motsvarande minst 30 minuters måttligt intensiv aktivitet de flesta av veckans dagar hade de mest gynnsamma värdena. Något som författarna inte kommenterar närmare men som är anmärkningsvärt är att risken att ha förhöjda nivåer av flera av parametrarna, tex CRP, fibrinogen, LDL och ApoB, eller sänkta av HDL eller Apo A-1 var signifikant högre redan vid normalt BMI (22– 23,8 kg/m2) än vid BMI 22 kg/m2.
Även om risken att utveckla sjukdom är det som räknas är det principiellt intressant att biokemiska avvikelser kan noteras redan vid relativt låga BMI-nivåer.