Allt-eller-inget-mätning (AEIM) är ett bättre sätt att mäta och främja förbättringar av vårdens kvalitet än de alternativa mätmetoder som används. Vårdens kvalitet speglas oftast bäst av flera kompletterande mått snarare än av ett enda. För vården av patienter med diabetes är det exempelvis intressant att mäta hur många som genomgår evidensbaserade kontroller av ögonbottenstatus, blodtryck, fotstatus, njurfunktion, lipidstatus och »sockerkontroll« enligt HbA1c.
Vid AEIM sammanställer man andelen av en vårdgivares patienter som genomgått alla de åtgärder man mäter och som de har indikation för att genomgå, snarare än att särredovisa andelen som fått varje åtgärd separat. I stället för att redovisa att en vårdgivare mätt HbA1c på 90 procent av sina patienter och lipidstatus hos 65 procent osv anger man att sammantaget har endast tex 25 procent av patienterna genomgått alla indicerade åtgärder. AEIM tydliggör det kliniskt mest relevanta förbättringsutrymmet: alla patienter borde få tillgång till samtliga åtgärder som vi vet att de har nytta av. AEIM speglar en systemsyn på vården: dess sammantagna förmåga (eller brist därpå) att åstadkomma ett gott slutresultat snarare än betona separata delar. Målet är tillförlitliga system, där det är lätt att göra rätt, varje gång.
Sjukvårdens förmåga att mäta vårdkvalitet är fortfarande i ett tidigt utvecklingsskede. Författarna understryker att mer metodutveckling och forskning behövs. Till utmaningarna med AEIM hör att hitta bra utgångsmått – de bör grundas på stark evidens och vara kvalitetssäkrade – och de kliniskt mest relevanta mätetalskombinationerna.