I en nyligen publicerad artikel har Vernacchio och medarbetare i en enkät studerat öppenvårdsläkares kunskap om och hur otitrekommendationerna i USA följs. De har frågat 480 barn- och allmänläkare, som ingår i ett nätverk för forskning och utvärdering, om deras kunskaper om otitrekommendationerna [Pediatrics. 2004;113:1451-65] och i vilken utsträckning dessa rekommendationer ändrat deras diagnostik och behandling.
Svarsfrekvensen var ca 60 procent. Hälften av de tillfrågade hade läst hela dokumentet, medan ytterligare 40 procent hade läst rekommendationerna i sammandrag.
De amerikanska rekommendationerna ger utrymme för exspektans avseende antibiotikabehandling om symtomen inte är allvarliga. Möjligheten att avvakta med antibiotikabehandling till vissa barn var acceptabel, tyckte 88 procent, medan 12 procent var emot. Signifikant fler kvinnliga läkare (96,6 procent) än manliga läkare (85,7 procent) kunde tänka sig exspektans. Om inte antibiotika gavs genast fick 45 procent ett recept att användas »vid försämring«, medan 20– 30 procent erbjöds återbesök, återbesök vid försämring eller telefonkontakt vid utebliven förbättring.
Författarna har försökt skatta om någon påverkan skett genom rekommendationerna vad avser antibiotikaförskrivning med hjälp av fallbeskrivningar, och de kunde konstatera att vissa mindre förändringar skett.
Vad gäller övre luftvägsinfektioner har konsensusmöten genomförts i Sverige för akut otit (2000), tonsillit (2001) och sinuit (2005). I de svenska dokumenten granskas och värderas litteraturen liksom aktuella diagnostik- och behandlingspolicyer. Dokumenten utgör väl genomarbetade uppdateringar av ämnesområdena. I vilken utsträckning dessa svenska konsensusdokument läses eller följs, på liknande sätt som i den aktuella artikeln, är inte kartlagt.
Man kan, i likhet med artikelförfattarna, instämma i vikten av att dessa konsensusutlåtanden läses och diskuteras av dem som handlägger berörda patienter. Rekommendationerna måste också fortlöpande modifieras i enlighet med ny vetenskap och praktisk verklighet för att vara uppdaterade om de skall ha någon betydelse för handläggningen av dessa patienter.