Infantil hypertrofisk pylorusstenos, som drabbar ca 3/1000 födda, är en vanlig och viktig differentialdiagnos hos spädbarn med kräkningar. Stora kaskadliknande kräkningar efter måltid, karakteristiskt elektrolytmönster med hypokloremisk alkalos på grund av förlust av saltsyra samt ultraljudsundersökning ger ofta diagnosen.
Behandlingen är kirurgisk longitudinell pyloromyotomi. Sedan det första laparoskopiska ingreppet beskrevs 1991 har flera studier givit motstridiga resultat om huruvida öppen (ad modum Ramstedt) eller laparoskopisk teknik bör vara förstahandsmetod.

Den första stora prospektiva, randomiserade studien som jämför de två ingreppen har nyss publicerats. 200 spädbarn med ultraljudsverifierad pylorusstenos inkluderades i studien. Patienter över 3 månaders ålder och med signifikant komorbiditet eller där ansvarig narkosläkare eller operatör fann laparoskopi kontraindicerad exkluderades. Totalt randomiserades 100 barn in i varje grupp. Studiens utfall mättes genom operationstid, postoperativt illamående, tid till fullständig oral nutrition, antal analgesidoser och postoperativ vårdtid. Författarna fann ingen skillnad mellan de olika grupperna avseende tid till fullständig oral nutrition, operationstid eller postoperativ vårdtid. Man kunde till förmån för den laparoskopiska metoden se en signifikant skillnad mellan grupperna avseende antal analgesidoser och postoperativt illamående. Komplikationsfrekvensen var som väntat låg, men trots att komplikationerna var färre i den laparoskoperade gruppen var skillnaden inte signifikant. Med dessa resultat och antagandet att det kosmetiska resultatet blir bättre efter laparoskopi konkluderar författarna att om inga anestesiologiska kontraindikationer föreligger är valet givet att utföra laparoskopisk longitudinell pyloromyotomi vid pylorusstenos hos spädbarn.

Studien är intressant och mycket väl genomförd. Bevisvärdet i denna prospektiva, randomiserade studie, som hittills är den enda i sitt slag rörande pylorusstenos, är mycket stort.