De första studierna av BNP-mätning (brain natriuretic peptide, B-type natriuretic peptide) vid akut dyspné publicerades 1994, och en metod för akut bruk redovisades 1997. Idén togs upp i en rad studier från 2001 och framåt, bla i multicenterstudien Breathing Not Properly (»BNP«). Man visade att BNP-koncentrationen, som medelvärde av triplikat med en patientnära metod, var diagnostiskt överlägsen gängse diagnostik. Den högsta diagnostiska riktigheten erhölls när resultatet från laboratoriemätningen kombinerades med den kliniska bedömningen. Liknande studier med väsentligen samma resultat erhölls senare med N-terminalt proBNP.
Ökad diagnostisk riktighet vid utredning för misstänkt hjärtsvikt har också iakttagits i primärvård. Det höga negativa prediktiva värde av mätningarna som erhålls vid lämpligt val av beslutsgränsvärden möjliggör ökad kostnadseffektivitet vid hjärtsviktsutredning och förbättrat utnyttjande av ekokardiografiska resurser inom primärvården.
År 2004 visade Mueller och medarbetare i en prospektiv randomiserad, kontrollerad enkelblindstudie av 452 patienter med medelålder 71 år, selekterade från 665 konsekutiva fall, att komplettering av gängse diagnostik med BNP-mätning (»BNP-gruppen«) förbättrade utredning och behandling av patienter som sökte akut för dyspné, nämligen genom snabbare diagnostik och tidigare insättning av adekvat behandling .
Mueller och medarbetare redovisar nu resultaten från sex månaders uppföljning [1]. Patienterna intervjuades per telefon och kontakt togs med de läkare som remitterat patienterna. Vid kostnadsanalysen utgick man från sjukhusens debitering av den allmänna sjukvårdsförsäkringen, relevanta läkemedelskostnader och priset för BNP-mätning (47 dollar). Mortaliteten efter 180 dagar skilde inte mellan de båda grupperna: 20 procent i BNP-gruppen, 23 procent i kontrollgruppen. Vårdtiden på sjukhus var emellertid ca 30 procent kortare (medianvärde 10 respektive 14 dygn) och den totala behandlingskostnaden 24 procent lägre (7930 respektive 10503 dollar) i BNP-gruppen än i kontrollgruppen.

Författarna konkluderade att undersökningen gav stöd för värdet – ur både humanitär och ekonomisk synvinkel – av mätning av BNP hos samtliga patienter som söker akut för andnöd.
Som för flertalet kliniska publikationer rörande natriuretiska peptider saknas information om mätosäkerhet och mätprocedurer, frånsett att mätning utfördes med en »patientnära« metod på venblodprov taget i EDTA-rör. Beslutsgränserna var 100 ng/l för »rule out« av diagnosen och 500 ng/l för »rule in«. Valet av gränsen 100 ng/l grundar sig på resultaten från Breathing Not Properly-studien, där den gav högst diagnostisk riktighet. Däremot anger europeiska riktlinjer att BNP-mätning främst bör användas för att med hög sannolikhet utesluta diagnosen hjärtsvikt. Detta motsvarar beslutsgränsen 50 ng/l hos patienter som sökte akut för dyspné.
Mätvärden över beslutsgränsen bör enligt riktlinjerna föranleda ekokardiografisk undersökning. Sådan undersökning företogs i Muellers och medarbetares studie i endast något mindre än hälften av fallen. Författarna redovisar inte diagnostisk sensitivitet, specificitetet eller riktighet för gängse diagnostik eller BNP-mätning i de två grupperna. Detta, och avsaknaden av uppgift om extern kvalitetssäkring och därmed om mätvärdenas säkerhet och jämförbarhet med värden i andra undersökningar, gör det svårt att jämföra studien med andra studier i dessa avseenden.

Mig veterligt finns ingen kostnadsanalys av aktuella handläggningsrutiner i svensk hjärtsviktsvård och konsekvenserna för patienterna. Därför saknas för närvarande möjligheter att belysa potentialen för besparingar och för ökning av patienternas välbefinnande genom införande av dessa mätningar.
I en ledarkommentar från företrädare för Stanford University School of Medicine uttrycktes viss förvåning och skepsis över att kostnadsvinsterna var så markanta. Man efterlyste därför fler kostnadseffektivitetsstudier. Författarnas slutsatser rörande den kliniska och ekonomiska nyttan av BNP-mätning hos patienter som söker akut för dyspné ansågs emellertid vara relevanta [2]. En ännu inte publicerad studie från Massachusetts General Hospital stöder slutsatserna från den schweiziska studien, att betydande besparingar kan förväntas efter införande av mätning av natriuretiska peptider av B-typ för patienter som söker akut för andnöd.
Undersökningen har också ådragit sig uppmärksamhet i BMJ Updates, en service från BMJ Publishing Group och McMaster University, med hög rankning inom internmedicin, 6 av 7 poäng vad avser relevans och nyhetsvärde http://bmjupdates.mcmaster.ca/index.asp?choice=13