Rättsmedicinaren Erik Edston har under åren 1999–2004 konsekutivt undersökt 520 avlidna som genomgått rättsmedicinsk undersökning i Linköping. Istudien ingick 420 män och 100 kvinnor med medelålder 56 ± 18 år, variationsvidd 19–95. Den rättsmedicinska undersökningen utfördes enligt vedertagna normer, och dessförinnan fotograferades öronen. Man noterade förekomst av flintskallighet och hår i hörselgångar och mätte bukfettstjockleken 1 cm ovan naveln. BMI beräknades utifrån längd och vikt. Utvärderingen av öronlobsfåra gjordes av oberoende forskare.
Kranskärlen undersöktes noggrant och klassificerades enligt en vedertagen 6-poängsskala. Kranskärlssjukdom definierades som >7 poäng (summan av poängen för tre kranskärlsgrenar). Man fann att öronlobsfåra var höggradigt associerad med kranskärlssjukdom hos både män och kvinnor, men för plötslig hjärtdöd fann man statistiskt samband endast hos män. Positivt prediktivt värde var 68 procent, men hos individer yngre än 40 år hela 80 procent.Multipel logistisk regressionsanalys visade att öronlobsfåra var den starkaste prediktorn för kranskärlssjukdom och plötslig hjärtdöd, före ålder, BMI, hår i hörselgångarna och flintskallighet.
Från min egen 15-åriga erfarenhet av undersökning av öronlobsfåra (måste vara en riktig fåra och inte en liten skrynkla) har jag funnit att just den är det tidigaste tecknet på kranskärlssjukdom, och enligt min uppfattning skall man utreda och modifiera riskerna hos dessa individer. Varför ignoreras detta enkla tecken av de flesta svenska läkare?