Tim Oberlander, verksam i Vancouver, är en framstående forskare inom neonatalogi och smärta. Han har tidigare publicerat en studie om spädbarn som exponerats för serotoninåterupptagshämmare (SSRI) i fosterlivet och visat att de vid 2 månaders ålder hade nedsatt smärtperception [1]. Forskningsfrågan i denna studie var huruvida depression under graviditet i sig eller i kombination med SSRI-medicinering menligt kan påverka barnet neonatalt [2].
Designen är en populationsbaserad observationsstudie, där deltagarna är barn födda i British Columbia 1997– 2002 (n=107877). Exponering i fosterlivet bedömdes avseende depressionsdiagnos i öppen- eller slutenvård och uttag av recept med SSRI-preparat under graviditeten. Genom länkning av fem olika dataregister kunde barnen indelas sålunda: 1) deprimerad moder som medicinerats med SSRI under graviditet (1,4 procent), 2) deprimerad moder utan SSRI eller annan medicinering (13,1 procent) och 3) övriga. Det visade sig att vid SSRI-exponering var graviditeslängden kortare, barnen vägde mindre, hade mer andningsstörningar och mer gulsot än barnen i grupperna 2 och 3.
För att minska möjligheten av att urvals- och klassifikationsfel påverkade resultatet genomfördes en viktning för att få fram så lika grupper av barn som möjligt till mödrar med depression, där den ena gruppen medicinerats med SSRI och den andra inte. Fortfarande kvarstod att graviditeslängden var signifikanta kortare vid SSRI-exponering och att det förekom mer andningsstörning.
Detta är den första studie som försöker besvara frågan om hur SSRI-behandling under graviditet skulle kunna interagera med moderns grundsjukdom avseende barnets hälsa.
Studien har en innovativ design, vars genomförande var möjligt tack vare mycket välutbyggda, datoriserade hälsoregister. Eftersom den mycket viktiga frågeställningen inte lämpar sig för en randomiserad, kontrollerad studie blir den väldesignade populationsstudien det bästa som erbjuds. Som författarna framhåller finns det flera tolkningar av resultatet att endast de SSRI-exponerade barnen visade avvikelse.
Å ena sidan kan det vara så att man inte lyckats få jämförbara grupper, dvs gruppen barn med SSRI-exponering hade ändå mammor som var svårare sjuka i depression. Å andra sidan kan tolkningen vara att SSRI har en negativ effekt i sig, eller till och med en additiv effekt. Djurexperimentellt vet man att serotonin har en direkt roll i utvecklingen av lungartärerna, att serotonerga neuron finns i hjärnstammen, som reglerar andningen, och att SSRI passerar över till fostret. I en fallstudie har man även påvisat andningsstörning som biverkan [3]. Dold i denna studie ligger den större frågan om beteendemässig teratogenitet.
Man får hoppas att forskargruppen i Vancouver finner ett överkomligt sätt att följa dessa barn, som nu är 4–9 år gamla. Bland svårigheterna är att försöka skilja vad som kan vara en effekt av exponering i fosterlivet från påverkan av moderns depression under barnaåren, där dokumentationen att barnet kan påverkas negativt redan är övertygande. Djurexperimentellt är beteendemässig teratogenitet för SSRI beskriven [4-6], medan kunskapsläget beträffande människan är begränsat och de metodologiska svårigheterna stora. Tills vidare ger Oberlanders senaste studie anledning till eftertanke.



Foto: Science Photo Library
De SSRI-exponerade barnen i studien föddes för tidigt, vägde mindre, hade mer andningsstörningar och mer gulsot än jämförda grupper.