Att kvinnor insjuknar ungefär tio år senare än män i hjärt–kärlsjukdom har föreslagits bero på en kärlskyddande effekt av könshormonet östrogen. Hos män, till skillnad från hos kvinnor, sjunker inte östrogennivåerna nämnvärt med ökad ålder. Faktum är att äldre män har högre östrogennivåer än postmenopausala kvinnor. I tidigare epidemiologiska studier har man inte kunnat hitta något entydigt samband mellan nivåer av endogena könshormoner och risken att utveckla hjärt–kärlsjukdom. Många av tidigare epidemiologiska studier har dock varit begränsade med avseende på studiedesign, studiepopulationens storlek, antal kardiovaskulära händelser och uppföljningstid.
I The Framingham Heart Study (Boston, USA) undersöktes relationen mellan serumnivåer av östrogen och incidens av hjärt–kärlsjukdom hos 2084 män (medianålder 56 år). Under den tioåriga uppföljningen utvecklade 386 män hjärt–kärlsjukdom. Högre östrogennivåer var relaterat till lägre risk för hjärt– kärlsjukdomar, framför allt hos äldre män (>56 år) (hazard-kvot för 1 standarddeviations ökning av S-östrogen 0,86, 95 procents konfidensintervall 0,78–0,96, P0,005). Resultaten var oberoende av etablerade kardiovaskulära riskfaktorer som blodtryck, blodfetter, rökning, ålder, diabetes och fetma. Serumnivåerna av andra könshormoner, som testosteron och dehydroepiandrosteronsulfat (DHEA-S), var inte associerade med utvecklingen av hjärt–kärlsjukdom trots tillräcklig statistisk styrka att upptäcka även svaga samband.
Denna studie stöder hypotesen att det endogena östrogenet har en kärlskyddande effekt hos män. Resultaten tyder också på att det sannolikt är viktigt att skilja på effekterna av det kroppsegna östrogenet och effekterna av parenteral östrogensubstitution. Ytterligare studier krävs för att utröna om även kvinnor med högre östrogennivåer har lägre risk för att utveckla hjärt–kärlsjukdom.