Behandlingen av barncancersjukdomar har förbättrats markant under de senaste decennierna, och betydligt fler patienter överlever idag sin cancersjukdom. I USA beräknar man att det finns 270000 vuxna individer som överlevt en barncancersjukdom. Det innebär att var 640:e amerikan i åldern 20–39 år har haft cancer som barn.
I vilken mån tidigare barnpatienter drabbas av sjukdomar senare i livet har tidigare inte varit särskilt studerat. Men nu visar amerikanska forskare i en studie som presenteras i New England Journal of Medicine att botade barncancerpatienter i större utsträckning än andra drabbas av kroniska sjukdomar i vuxen ålder.
Den retrospektiva kohortstudien bygger på drygt 10000 patienter, vilka som barn diagnostiserades med cancer någon gång under perioden 1970 till 1986. Bland barncancerdiagnoserna återfinns bla leukemi, tumör i CNS, Hodgkins sjukdom, non-Hodgkins lymfom, Wilms´ tumör, neuroblastom och sarkom.
Inkluderade patienter var yngre än 21 år vid diagnos och levde minst fem år efter diagnosen. Data insamlades sedan från dessa individer i vuxen ålder. Medelåldern vid uppföljning var 26,6 år, och i genomsnitt skedde uppföljningen 17,5 år efter det att cancerdiagnosen ställts. Det forskarna undersökte var bla om de fd cancerpatienterna drabbats av kroniska sjukdomar såsom cerebro- eller kardiovaskulär sjukdom, kardiomyopati, ny malignitet, kronisk njursvikt eller endokrin sjukdom. De kroniska sjukdomarna graderades efter allvarlighetsgrad. Även studiedeltagarnas syskon fick uppge om de led av någon kronisk sjukdom och fungerade som en kontrollgrupp.
Av alla överlevande cancerpatienter hade 62,3 procent minst en kronisk sjukdom i vuxen ålder. 27,5 procent hade en kronisk sjukdom som graderades som svår eller livshotande.
Sammantaget visade det sig att cancerpatienterna löpte en 3,3 gånger så hög risk som sina syskon (som alltså inte haft cancer) att drabbas av en kronisk sjukdom. Riskökningen var än kraftigare – 4,9 gånger så hög – när det gällde svåra eller livshotande kroniska sjukdomar.
Forskarna spekulerar över att orsaken kan vara att de tidigare cancerpatienterna skadats efter genomgången cellgiftsbehandling och/eller strålning och att det kan dröja flera decennier innan skadan manifesterar sig i sjukdom. Författarna poängterar att fd barncancerpatienter är en högriskgrupp i vuxen ålder, vilken vården behöver fortsätta att följa noggrant.