Bör även västerländska barn skötas som i stora delar av tredje världen, och som man gjorde under mänsklighetens tidiga historia, enligt »proximal care«-principen? Denna innebär nära kroppskontakt med förälder/annan vårdare under en stor del av dagen, frekvent amning, snabb respons på barnets signaler och samsovning på natten. Eller bör barnet tidigt vänjas vid en strukturerad tillvaro och autonomi genom regelbundna måltider, genom att det läggs att somna ensamt i sin egen säng och genom fördröjd föräldrarespons på skrik och gnäll?
Den medicinska vetenskapen har hittills inte kunnat ge någon entydig vägledning. En undersökning på 1980-talet visade tex att ökat bärande från födelsen kunde minska skrikandet vid 5–6 veckors ålder, den tidpunkt när spädbarn skriker som mest [Pediatrics. 1986;77: 641-8]. Besvikelsen blev stor när man i två randomiserade studier inte lyckades bota kolikskrik genom utökad kroppskontakt/bärande [Pediatrics. 2000;106 (1 Suppl):184-90]. Man har försökt förklara misslyckandet med att kontakttiden ändå inte ökades särskilt mycket, då föräldrarna inte agerade spontant.

I en nygjord undersökning försöker man med en annan metodik besvara frågeställningen ovan. Tre grupper av förälder–barnpar jämfördes med hjälp av dagböcker förda av föräldrarna då barnen var 10 dagar, 5 veckor och 12 veckor gamla. För barnet registrerades gnäll, »vanligt« skrik och attacker med otröstligt skrikande och för föräldrarna att hålla/bära, leka, prata, trösta, sova ihop, omvårdnad samt kombinationer av dessa åtgärder. De tre grupperna kom från London (n=111) och Köpenhamn (n=70), och till en specialgrupp (n=56) rekryterades föräldrar från olika orter, vilka före barnets födelse hade bestämt sig för att de ville tillämpa principen proximal care.
Utgångspunkten var att man i tidigare undersökningar sett att föräldrar i Köpenhamn höll barnen mer och svarade tidigare på deras signaler än man sett hos föräldrar i London; de danska föräldrarna skulle alltså utgöra en sorts mellangrupp avseende omvårdnadsstil. Proximal care-föräldrarna hade kroppskontakt med sina barn 15–16 timmar per dygn, då barnen var 10 dagar gamla, jämfört med knappt 10 timmar i Köpenhamn och 8,5 timmar i London. Gruppskillnaderna var än mer uttalade vid 5 veckors ålder. Man mätte vidare hur lång tid per dygn som barnen var vakna utan att ha någon interaktion med föräldrarna. Londonbarnen lämnades oftare utan kontakt; vid 10 dagars ålder låg de och skrek ensamma i genomsnitt 38 minuter per dygn. Londonmammorna slutade också amma tidigare; vid studiens slut, då barnen var 12 veckor gamla, ammade 37, mot 70 respektive 85 procent bland Köpenhamns- och proximal care-mammorna.

Skillnaderna i omvårdnadsstil speglades i gnäll- och skriktider. Vid alla mätpunkter skrek/gnällde Londonbarnen mest. Köpenhamns- och proximal care-barnen skrek/gnällde ungefär 1,5 timmar per dag vid 5 veckors ålder. I alla tre grupperna var dock attacker av otröstligt skrikande ganska vanliga (33–47 procent vid 5 veckors ålder, ej signifikanta skillnader). Inte i någon grupp varade dessa attacker dock längre än 9 minuter per dygn i genomsnitt (max SD 21 minuter). Andelen barn med Wessel-kolik, totalt minst 3 timmars skrik/gnäll per dygn, skilde sig förvånande nog inte heller statistiskt signifikant mellan grupperna. Vid 12 veckors ålder klarade London- och Köpenhamnsbarnen av att sova minst 5 timmar i sträck 5 respektive 4,6 nätter av 7 i genomsnitt, medan motsvarande siffra var 3,4 nätter för proximal care-barnen.
Författarna konkluderar att olika omvårdnadsstilar har olika för- och nackdelar. Ökad närhet/kontakt och snabba svar på barnens signaler verkar leda till mindre skrik under de första månaderna. Å andra sidan kan de föräldrar som systematiskt sover ihop med sina barn (som proximal care-föräldrarna gjorde i drygt 70 procent av fallen) få »betala« för detta med att barnen vaknar oftare på natten.
Köpenhamnsföräldrarna verkar ha gjort en lyckad mix: »… it is striking that Copenhagen parents´ care seems as effective as proximal care in minimizing early crying and more effective than proximal care in helping infants to Ôsleep through the night at 12 weeks of age´.» Man nämner, utan att ange några procentsiffror, att Köpenhamnsföräldrarna här åter i hög grad applicerade en sorts mellanvariant, där barnet ibland lades att sova självt och ibland togs över i föräldrarnas säng. En sista viktig slutsats är att attacker av otröstligt skrikande – om än kortvariga – är vanligt förekommande och troligen inte kan förebyggas.

Hur välgrundade är slutsatserna och vilken klinisk relevans kan de ha? I en tidigare dansk undersökning kunde man inte se några samband mellan kroppskontakttid vid 3 veckors ålder och skrik- och gnälltid vid 6 respektive 12 veckors ålder [JDev Behav Pediatr. 2004;25:91-8]. Skillnaden är att i den aktuella studien har man flyttat fokus från individbruset – barn skiljer sig väldigt mycket åt avseende hur skrikbenägna de är från början – och lyckats studera effekten av olika omvårdnadskulturer. Nackdelen är förstås att mängder av faktorer utöver just antal minuter omvårdnad per dygn kan variera kulturer emellan. En annan intressant studie jämförde två centralafrikanska samhällen. I det ena, som bestod av jägare–samlare, hölls barnen i princip konstant i famnen, medan man i det närliggande bondesamhället lämnade barnen mycket mer ensamma. Även här skrek/gnällde de sistnämnda betydligt mer [Dev Psychol. 1998;34:653-61].
Sammanfattningsvis adderar sig den aktuella studien till en mängd tidigare undersökningar som indirekt ger hållpunkter för att lång kontakttid mellan förälder och barn leder till lugnare spädbarn. Detta kan vara intressant information för föräldrar. Kanske är det ännu viktigare för många att få reda på att attacker av otröstligt skrikande verkar vara vanligt förekommande, oberoende av hur barnen tas om hand. När det gäller forskargruppens indirekta rekommendation om blandad sam- och egensovning tycker jag inte att man har tillräckligt mycket på fötterna, särskilt som dessa data inte redovisades i detalj.



Foto: IBL Bildbyrå
Intressant för föräldrar att veta är att attacker av otröstligt skrikande är vanligt förekommande, oavsett hur barnet tas om hand.